Dagens Nyheter har i dagarna uppmärksammat fallet med ”Lilla hjärtat”, en flicka som rycktes upp från sitt familjehem och som senare dog.
Kammarrätten i Jönköping hade nämligen beslutat att ge vårdnaden till flickans biologiska föräldrar. Föräldrarna hade övergett flickan redan på BB, de led av psykisk ohälsa och hade mångåriga missbruksproblem, och de vägrade dessutom att drogtesta sig. Socialnämnden varnade för att det kunde skada flickan att ta henne ur familjehemmet. Ändå togs hon från en kärleksfull och trygg familj för att placeras hos två för henne främmande personer som inte var kapabla att ta hand om ett barn.
Efter en tid hos föräldrarna dog barnet. Hon blev bara tre år gammal och mamman är nu misstänkt för grovt vållande till annans död. Hur kunde det gå så snett?
En del av svaret är att vår lagstiftning eftersträvar att barn ska vara med sina biologiska föräldrar. Det betonas så starkt att det går ut över barnperspektivet.
Boken ”I händelse av min död”, av journalisterna Kristina Edblom och Kerstin Weigl, handlar om män som mördat kvinnor. Var tredje barn i deras granskning visade sig ha sin dömda pappa som vårdnadshavare.
Att lagen ser ut som den gör har länge kritiserats av liberala skribenter som Malin Lernfeldt och Jenny Sonesson. Sonesson har tidigare påpekat att man i Danmark och Norge tänker annorlunda: ”Där ger lagen möjlighet till adoption utan vårdnadshavarens samtycke om barnet tar skada av att separeras från familjehemsföräldrarna.” (Expressen, 13/4 2015). I en del länder finns även så kallad ”öppen adoption”, där de biologiska föräldrarna har umgängesrätt.
Varför ligger vi så efter på det här området?
Efter uppmärksammandet av ”Lilla hjärtat” säger socialminister Lena Hallengren att hon vill att principen om barnets bästa ska få ”verkligt genomslag”. Moderaternas Ulf Kristersson flaggar för att ett åtgärdspaket är på gång, med målet att lagen i större utsträckning ska ta hänsyn till barnet. En del av partiets åtgärdspaket kommer även handla om att öppna upp för fler vårdnadsöverflyttningar och nationella adoptioner.
Det är bra att det rör på sig.
”Jag kan inte längre rädda min flicka”, säger familjehemsmamman Melinda Jacobs som förlorade treåringen. Nu säger hon sig vilja hindra att andra barn drabbas. Även om det är ovanligt att det går så illa som i deras fall, att ett barn dör, finns det alltför många barn som tvingas vara med föräldrar som gör dem illa.
Det är en gåta att lagstiftningen så länge har tillåtits släpa efter.
Gör om den. Föräldrars ”rätt” till sitt barn är aldrig viktigare än barnet.