För Uppsalas politiker är hat och hot inget ovanligt. Tvärtom. På sociala medier, i mejlkorgen och på stan förgiftar det politiska våldet Uppsala. Även med rena dödshot.
Allra senast i helgen fick SD:s gruppledare Maria Rosander veta att ett dödshot riktats mot henne i ett klotter i en gångtunnel på stan.
Under hösten 2024 vandaliserades den högerkonservativa studentföreningen Heimdals lokaler upprepade gånger av våldsbejakande vänsterextremister. Ordförande Jacob Rosén skriver på UNT Debatt (18/3) att deras representanter också har utsatts för våld och trakasserier.
I somras dödshotades Östhammars kommunstyrelseordförande i sitt hem.
Under EU-valrörelsen hotade en man kommunalrådet Therez Almerfors (M) till livet, mitt på ljusa dagen vid valstugan på Stora torget. Därefter satte polisen upp tillfälliga övervakningskameror och ökade sin närvaro vid valstugorna.
Efter dödshotet mot Almerfors trädde fler Uppsalapolitiker fram och berättade om dödshot, hot och hat som de har utsatts för. Centerpartiet uppmanade sina medlemmar att inte kampanja eller sätta upp valaffischer ensamma.
Fi och partiet Vändpunkt konfronterades i deras valstuga på Stora torget av en KD-politiker som sitter i Uppsalas kommunfullmäktige. Han ska bland annat ha kallat dem ”vedervärdiga människor”, på grund av en Palestinaflagga.
Redan under valet 2022 kunde UNT rapportera att var femte politiker i Uppsalas kommunstyrelse hade blivit hotade, och nästan hälften hade utsatts för hat (UNT 18/7-22). Samma år mördades Uppsalabon och psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren av Teodor Engström under Almedalsveckan. Dådet var politiskt motiverat.
För fyra år sedan hotade en Uppsalabo dåvarande språkröret Per Bolund (MP) till livet i ett sociala medie-inlägg.
Dessa Uppsalafall av politiskt motiverat hot, hat och våld är enbart från de senaste fyra åren och de utsatta politikerna tillhör partier från hela den politiska kartan. Det är inte en fullständig lista: de flesta undviker att prata öppet om sina upplevelser, eftersom det riskerar att trigga nya attacker.
Men det politiskt verbala och fysiska våldet drabbar inte bara individerna. Det gör våld på hela vår demokrati.
Färre vågar engagera sig eller lämnar politiken. Politikerna anklagas ofta för avstånd till ”vanligt folk”, vilket knappast lär minska om rädslan växer. Skolor och universitet stänger ute partiernas ungdomsförbund, på grund av ledningens oro för bråk vid bokborden.
Den ökande polariseringen i samhället hjälper knappast till. Alla, även politikerna, bär ett ansvar för sin del i det förråade samtalsklimatet.
I ett civiliserat samhälle kritiserar man i sak, utan hota personen bakom. När hoten och våldet blir allt vanligare är vår demokrati mycket illa ute.