Varje år tilldelas statschefen kung Carl XVI en rejäl summa pengar från skattebetalarna. Det så kallade apanaget uppgår i år till 149 miljoner kronor. Under lång tid har det från olika håll framförts kritik emot bristen på insyn i hur dessa pengar - som är till för att täcka både underhåll och förvaltning av de kungliga slotten och kungafamiljens personliga omkostnader - används.
2020 krävde till exempel riksdagsledamoten Robert Hannah (L) att apanaget bara ska gå till statschefen och tronarvingen och skrev i en motion att ”systemet behöver ses över och tydliga regler om vem som får del av apanaget och vad det får gå till behöver tas fram. Skattebetalare ska inte betala för kungafamiljens shoppingrundor”.
Hannah påpekade att ”även statsministern och talmannen representerar Sverige i världen. De jobbar troligtvis mer än vad kungen gör. Statsministern har en årsinkomst på drygt 2 miljoner kronor om året. Jag tror att även kungen borde kunna överleva på denna lön och har möjlighet att betala skatt som alla flitigt arbetande svenskar gör.”
2019 tillsatte regeringen en kommitté med uppdrag att ”göra en översyn av det offentliga belöningssystemet och de allmänna flaggdagarna samt att överväga utformningen av riksdagens anslag till hovet”. Det resulterade i ett beslut som innebär att skattebetalarna nu får större insyn i hur kungahuset använder de anslag de får.
2021 års redovisning, som offentliggörs i april innehåller uppgifter om de rambelopp som tilldelats kungaparet, kronprinsessparet och prinsparet (prinsessan Madeleine med familj som inte bor i Sverige tilldels inget fast belopp). Det redovisas också vad kungafamiljen fått ersättning för, till exempel boende, transportkostnader, säkerhet och representation.
Den ökade öppenheten runt kungafamiljens ersättning från staten är en självklarhet i en modern demokrati och borde varit ett faktum för längesedan. Om vi ska ha ett kungahus är det rimligt att det liksom relationen mellan statschef och stat förändras i takt med tiden. Precis så som Kung Carl Gustaf:s valspråk anger. Den nu aktuella reformen bör dessutom ses som ett första steg. I förlängningen är det rimligt att man precis som bland annat Robert Hannah föreslagit begränsar apanaget till att gälla sittande statschef och tronarvinge.
Det vore dessutom egentligen ganska självklart att den del av apanaget som går till kungafamiljens personliga omkostnader ligger i nivå med statsministerns lön och ersättningar. Kungahuset är när det kommer till kritan en av Sveriges rikaste familjer – det bör inte vara skattebetalarnas uppgift att betala för deras lyxkonsumtion.