Region Uppsala meddelade i veckan att vaccinstarten för 65-plussarna skjutits två veckor fram i tiden, till 15 mars. Det är illavarslande på flera sätt. Alla de tre godkända covid-vaccinerna, Pfizer, Moderna och Astra Zeneca, har leveransproblem under februari och mars. Och utfallet under de sju veckor vi haft vaccin i Sverige har varit sämre än vad som utlovats av myndigheter och politiker.
Många är de med hemtjänst som väntat på besked i en månad vid det här laget. Ännu fler är de friska äldre som suttit isolerade i snart ett år och som trott att de skulle få träffa barnbarnen i februari, sedan i mars och nu i april. Kanske. Vaccinsamordnaren, Folkhälsomyndigheten och regeringen har hört varningssignalerna ett tag, men valt att låtsas som om det regnar. Målet om att alla över 18 ska vaccineras till midsommar ligger fast! Samtidigt har EU skjutit på målet om att 70 procent ska vara vaccinerade, från försommaren till sensommaren och nu, i fredags, till 21 september.
I tider av besvikelse och frustration söker man en skurk. Regeringen kan anklagas för blåögdhet och bristande information, men inte för att det saknas vaccin. Alla regioner står redo med lokaler och personal, men när leveranserna stympas eller uteblir blir det förstås inget resultat.
Läkemedelsbolagen å sin sida är något av 2020 års hjältar, som forskat fram ett vaccin mot ett helt nytt virus på rekordtid, genom samarbete och målmedvetenhet. Forskarheder framför vinst, även om det senare knappast har uteblivit. Resultaten har varit fantastiska, med upp till 95 procents skydd, och biverkningarna hittills försvinnande få. Tack vare det är också vaccinviljan hos befolkningarna stor, och stigande.
Fara värt är att det blir EU som får skurkrollen. Den byråkratiska jätten i Bryssel har förstås fumlat med vaccinet, eller? Brexitbritter som Nigel Farage får i alla fall gehör för sitt ”nu ser ni att vi lämnade i rättan tid”. Och i Sverige visar en undersökning att andelen positiva till EU-medlemskap sjunkit från 72 till 68 procent, tvärtemot andra medlemsstater där stödet för unionen ökar. Det kan förstås vara en tillfällighet.
Men känslan av att bli utan vaccin, att vänta på den där kallelsen som aldrig kommer, kan lätt fortplanta sig i en känsla av att vara bortvald, sist i kön. Är jag sist i Sverige, som i sin tur är sist i EU, som i sin tur är sist i världen?
Till att börja med kan man kapitulera för Israels strategi, som fått 70 procent av befolkningen vaccinerad. Visst tog Netanyahu en risk som satsade allt på Pfizers vaccin, men i övrigt har det handlat om att ligga på och sätta ribban högt. Stora undantag är också Storbritannien (20 procent vaccinerade) och USA (drygt 10 procent). Där beror försprånget delvis på att vaccinerna nödgodkänts i förtid. Ett vinstdrag skulle det visa sig. Men vad hade hänt om chansningen inte gått hem?
Drygt var 25:e svensk har fått vaccin, vilket placerar oss i mitten av EU-länderna, enligt en sammanställning av Politico. Danmark ligger före, har många påpekat, men inte långt före. Malta toppar EU-statistiken, och det finns uppenbarligen en fördel med att ha en mindre befolkning och landyta. Ett exempel utanför EU: Ryssland har hittills vaccinerat 0,7 procent av befolkningen.
Såväl EU som den svenska regeringen förtjänar kritik för senfärdighet och brister i kommunikationen. Men i stället för att stirra sig blind på undantagen i världen kan man välja att tvärtom se fördelar med att vara i mittfältet, att kanske undvika att bakslag riskeras framme i täten. Och hoppas att Pfizer/BioNTechs löfte ”mindre nu, men betydligt mer under andra kvartalet” kan infrias.