Jag fick mitt första jobb när jag var 13 år. Under tre års tid gick jag upp varje tisdagsmorgon strax före fem och delade ut gratistidningar i radhusområdet. Som jag minns det fick jag runt 150 kronor per gång. Det gav en timlön på mellan 50 och 70 kronor före skatt, beroende på min energinivå och väderleken. Det var knappast ett kul jobb, men ett jobb. Pengarna gav mig viss autonomi och, efter några år, min första egna dator.
De arbetsvillkoren kan utan tvekan beskrivas som kassa. Så beskrivs också ofta arbetsvillkoren för dem som arbetar som matkurirer i gig-ekonomin. Nu senast i ett reportage i Sydsvenskan (18/10), där en reporter har jobbat som cykelbud för Foodora. Han vittnar om en stressig och farlig arbetsmiljö, med ständig rädsla att få sparken.
De anställda kontrakteras en månad i taget, hur de förflyttar sig registreras i en app på mobilen och timlönen ligger på 70 kronor. Många hatar sitt jobb, ändå jobbar de kvar. “Det här är slaveri! Jag har blivit helt sjuk i skallen av det här jobbet”, säger mopedbudet Karim.
Rent formellt skilde sig inte mina arbetsvillkor som tidningsbud särskilt mycket från Foodora-anställdas idag.
Men trots att det finns likheter i arbetsvillkoren belyser jämförelsen mellan dem framför allt att det finns avgörande skillnader; arbetsvillkor för tonåringar som vill spara ihop till en dator och arbetsvillkor för människor som har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden bör betraktas olika, därför den ena gruppen har som alternativ att låta bli medan den andra inte har det.
Arbetslösheten och utanförskapet på arbetsmarknaden har förstärkts till följd coronapandemin. Under samma period har Foodora anställt över tusen personer. Konkurrensen om den typen av jobb är hård. Endast fem procent av alla jobb i Sverige kräver högst grundskoleutbildning, men en betydligt större andel av invånarna har den utbildningsnivån. Det gör det svårt att som arbetstagare ställa krav på sin arbetsgivare, när många står på kö för att komma in på arbetsmarknaden.
Grundproblemet är inte Foodoras arbetsvillkor. Att det går att anställa folk under sådana arbetsvillkor är ett symptom, inte sjukdomen i sig. Det är i stället den tudelning som präglar svensk arbetsmarknad. För att åtgärda det krävs en mer flexibilitet, fler enkla jobb och verkliga försök att öka människors möjligheter till självbestämmande.
Det är bra att det sätts press på Foodora att förbättra arbetsvillkoren. Men det större problemet kvarstår: att det finns människor i Sverige vars autonomi och valmöjligheter är så pass begränsade att arbete under dessa villkor förefaller vara det bästa, och enda, alternativet.
