Mycket har sagts om Håkan Juholt, den socialdemokratiske partiledare som suttit kortast tid, från tidig vår 2011 till sen vinter 2012. En hel del positivt, men också negativt om hans sätt att sköta partiet. Överraskande många av omdömena, positiva som negativa, hade sitt ursprung i honom själv.
Det var alltså Håkan Juholt som beskrev sig som alldeles för ”yvig och ostrukturerad” när han först nämndes i diskussionerna. Partiledarjobbet var ”helt otänkbart” och han ”insåg sin begränsning”. När han till slut ändå föreslogs av valberedningen lanserade han sig som en riktig outsider, en ”Åsa-Nisse” med mustasch (ständigt denna mustasch) och pratade ”rotvälska”.
Det var kanske ett sätt att ta ned förväntningarna. Det stämde i alla fall dåligt med en person som befunnit sig i rikspolitikens centrum i 17 år, som varit ordförande i Försvarsberedningen och riksdagens försvarsutskott samt biträdande S-partisekreterare i fem år. Outsiderrollen blev ändå hans fall, analyserade han i efterhand, när han skulle konfronteras med det vindrickande och kindpussande ”klägget” i Stockholmseliten (ur Tom Alandhs dokumentär Partiledaren som klev ut ur kylan, SVT 2021).
Juholt fortsatte att lägga historien till rätta när under helgerna tog en paus från ambassadörsjobbet i Sydafrika för att besöka Sverige och ställde upp i intervjupodden Värvet (2/1). Programledaren Kristoffer Triumf, med över 600 intervjuer av framstående svenskar, har väl sällan haft ett så enkelt jobb. Bara att sätta mikrofonen under mustaschen så kommer det, högt och lågt, genomtänkt och mer spontant.
Man skruvar på sig och vill snabbspola ibland. Som med uppgiften att hans möten ute i landet efter avgången tydligen blev så populära att de upplevdes som ett starkt hot mot partiet, så till den grad att man blev tvungna att skicka iväg honom till Island (hans första ambassadörsjobb). Eller de fria funderingarna om vad som hänt om han och Tommy Waidelich (finanspolitisk talesperson och ende vän i politiken) fått genomföra sina idéer. Kanske hade inte SD vuxit sig så starka?
Men det finns också gott om tillfällen då Håkan Juholt visar det som annars är en av politikens största brister: ärlighet och sårbarhet. Han blev så fruktansvärt sviken av den rörelse han gett sitt liv för. Att han efter sin avgång erbjöds att bli ordförande i arbetarrörelsens arkiv, med ”två styrelsemöten om året”, känns som ett illasinnat skämt. På hans skrivbord låg ”en lapp från en psykolog” och senare togs också hans avskedspresent, ett ambitiöst kulturseminarium, tillbaka.
Partiet var tyst då och är fortfarande tyst. Det var förstås en fruktansvärt jobbig period för hela organisationen, som dessutom hade föregåtts av turbulensen kring Mona Sahlin. Skönt att det är över, vi måste gå vidare. Magdalena Andersson är stabil, förutsägbar och har ett högt förtroende hos folket. Hur hade det sett ut med en Juholt som ”tänkt högt” när pandemin var i ett svårt skede, som plötsligt ”fått feeling” när han träffade Erdogan på Natomötet i Madrid?
Det hade kanske gått alldeles utmärkt. Världen är full av ledare som kör med öppna spjäll känslomässigt. En tog över Argentina nyligen, en annan kan vinna i USA i höst. Till skillnad från Juholt tycks de dock inte ha hjärtat på rätta stället.
Med fullt stöd från en hel organisation kan nästan vem som helst kliva fram och ta ledarrollen. Utan detta stöd kan å andra sidan nästan vem som helst framstå som en, ja, som en Håkan Juholt.