Det går inte att tänka bort pandemin. Det spelar ingen roll att smittan upplevs som obehaglig eller att det känns jobbigt att fortsätta följa Folkhälsomyndighetens rekommendationer. Coronaviruset försvinner inte.
Men många i Uppsala verkar ändå tro att det går att låtsas som att allt är som vanligt, inte minst verkar det vara en vanlig uppfattning hos stadens studenter. Det krävs inga större upptäcktsfärder i nationskvarter och sociala medier för att förstå varför smittspridningen i Uppsala just nu är högst i landet. Och att det är just i gruppen unga vuxna som viruset fortplantar sig fortast.
Det spelar ingen roll hur många gånger man som arrangör upprepar att den som uppvisar symptom måste stanna hemma. Med fysisk närhet och alkohol följer smittspridning. Det finns alltid risk för att någon bär viruset utan att vara uppmärksam på mycket små symptom. Att då gå i armkrok, stå i en orkester eller sitta bänkad i en tätt dukad festsal under flera timmar kommer att bidra till att smittan sprids. Detsamma gäller förstås olika insparksaktiviteter utomhus.
Även om det kan kännas svårt att fortsätta följa rekommendationerna från Folkhälsomyndigheten, särskilt som det inte finns något slutdatum för dem, måste vi alla, ung som gammal, hjälpas åt. Risken är annars stor att vi åter får en rejäl smittspridning bland riskgrupper. För även om de unga som nu i hög grad smittas löper avsevärt mindre risk att drabbas allvarligt, är faran stor att de i sin tur smittar känsligare grupper.
Att viruset nu tagit sig in både på Ackis och på tre äldreboenden är bevis för hur riskabelt det är med en snabb och omfattande spridning. Det är också värt att komma ihåg att de allvarliga fallen dyker upp med en till två veckors eftersläpning. Vi vet ännu inte vilka konsekvenser dagens smittläge kommer att få.
Vid fortsatt oaktsamhet lurar också strängare restriktioner runt hörnet. Sverige har än så länge varit förskonat från de drakoniska åtgärder som många andra länder har infört – och återinfört. Men själva förutsättningen för att vi har fått behålla en relativ normalitet i våra liv är – och har hela tiden varit – att vi också ser till att Folkhälsomyndighetens ”långsiktigt hållbara” åtgärder åtföljs.
Få vill så klart uggla sig igenom höstmörkret på sin egen kammare. Vi kan och ska förstås fortfarande roa oss – men det helt vanliga nöjes- och utelivet måste få vänta. Med relativt små medel kan vi faktiskt både rädda liv, stoppa smittspridningen och hålla de värsta tvångsåtgärderna borta.