Vad hände med klimatångesten? Den har inte försvunnit helt, men tron på att politiska beslut ska kunna hejda den globala uppvärmningen har fått en ganska rejäl törn? Novus mäter väljarnas syn på de viktigaste frågorna var tredje månad och sedan länge ligger klimatfrågan fast förankrad på femte plats. Sjukvård, lag och ordning, skola, invandring och integration, sedan ett hopp och så klimatet.
Vad hände med Johan Rockström? Professorn och chefen för ett av Europas främsta klimatforskningslabb, Potsdaminstitutet, var länge den som berättade för folket hur illa det var ställt och att det snart var för sent att göra något.
Det är inte så att Rockström gett upp, inte heller har han mildrat sina profetior. Tvärtom, det han säger är det otäckaste och mest ödesmättade hittills. Som att jordens ekosystem hittills kunnat ta upp 99 procent av uppvärmningen, effekter som ännu inte känts av ännu, men att världshavens yta nu värms upp i rekordfart. Eller att den största delen av Amazonas (i Brasilien) tippat över från kolsänka till kolkälla (Aftonbladet 26/9).
Upptagenheten med pandemin och Ukrainakriget kan förklara en del. Klimatet är mer komplicerat och åtgärder måste ske på alla nivåer samtidigt, från hemmet till det globala. Vilket ju påminner en del om covidpandemin. Johan Rockström har också på senare år hävdat att klimatet borde hanteras på samma sätt, med ständiga uppdateringar, åtgärder och uppföljningar.
Svenskar som folk är följsamma, på gott och ont. Det fanns en tid (1980-tal) då förekomsten av ett vitt kaffefilter i ett hem kunde leda till socialt stigma. Inte oblekt?! Procenten som återvinns i pant och plastkassarnas plötsliga försvinnande härom året är andra exempel på att det händer saker när vi får ett konkret mål med ett syfte.
Men vad spelar en solpanel här eller en bussresa där för roll om Kina och USA fortsätter att utvinna kol och olja, frågar man sig. De båda stormakterna står för nästan hälften av världens utsläpp. Att den helt slutna politbyrån i Peking bestämmer sig för att avveckla fossila bränslen är knappast något att hoppas på. Därmed vänds blickarna mot presidentvalet i USA om drygt två veckor.
Det är deprimerande att höra välutbildade människor i Mellanvästern beskriva det som en tvistefråga om klimatförändringarna beror på människan eller naturliga variationer, i Folke Rydéns dokumentär Ödesvalet – 32 år med amerikanska väljare (SVT Play). Mer uppmuntrande är att 78 procent av demokratiska väljare ser klimatet som ett avgörande hot, mot 23 procent av republikanerna (Pew research). Go Kamala Harris!
Åter deprimerande är att läsa The Economists analys av valet ur ett klimatperspektiv (10/10): ”Gröna subventioner kommer antagligen att överleva mr Trumps återval, och de stora oljebolagen kommer antagligen att klara sig fint under ms Harris”.
Politiken spelar allt mindre roll. Det 29:e klimatmötet i Baku i november lär inte förändra mänsklighetens inställning till sin överlevnad, inte i grunden. Kina vill bli mäktigast i världen om 25 år medan man i den demokratiska delen av världen oroar sig för nästa val, vad en omställning skulle kunna kosta. Eventuell samsyn kommer att drunkna i nya konflikter. Det uppseglande handelskriget om elbilar är bara början.
Hoppet om förändring kommer underifrån, när företag eller mindre samhällen bestämmer sig för att gå sin egen väg, för att sluta vänta på förändring. Eller när var och en hittar den verkligt konkreta livsförändringen som kan sprida sig. Vad blir vår tids motsvarighet till det blekta kaffefiltret? Presidenter och auktoritära ledare är inte alls så mäktiga som de tror. De är allesamman livrädda för folket.