De många regeringskriserna den senaste mandatperioden beror i grunden på svårigheten att bilda ett hållbart majoritetsstyre, eller tolererat minoritetsstyre, i riksdagen. Vilket i sin tur beror på en rad olika låsningar: att vissa partier utesluter samarbete med vissa andra partier. Sådana låsningar finns mer sällan i kommun- och regionpolitiken och det kan leda till intressanta resultat.
Efter åtta kommunalval och ett regionval i Region Uppsala 2018 bildades endast fyra majoriteter, samtliga blocköverskridande. I tre av kommunerna, Heby, Östhammar och Älvkarleby, åstadkoms majoritet genom samarbete mellan Socialdemokraterna och Centern. Knivsta sticker ut med en femklövermajoritet som spänner från Moderaterna till Vänsterpartiet.
Bland de sammanlagt fem minoritetsstyrena sticker i stället Uppsala kommun ut, med sitt mittenstyre (S, MP och L) som vid budgetomröstningar förhandlat med och förlitat sig på stöd från V. Regionen och de övriga kommunerna, Enköping, Tierp och Håbo, har styrts av blågröna minoriteter (alliansen och Miljöpartiet). Den konstruktionen har många fördelar som borde ha gett större eko i riksdagen, särskilt som det publika Stockholms stad testat samma styre.
En uppenbar fördel med blågrönt samarbete är att det finns goda möjligheter att eliminera inflytande från de båda ytterkanterna SD och V, trots avsaknad av majoritet. En annan fördel är att Socialdemokraterna plötsligt inte blir solen som politiken snurrar kring, så som det varit i Sverige och i en lång rad kommuner under stora delar av 1900-talet. I Tierp förlorade S makten 2018 för första gången sedan kommunen bildades 1971.
Oppositionsrådet i Tierp, Viktoria Söderling (S), säger till UNT (21/8) att hon kan tänka sig ”ett brett majoritetsstyre” efter valet, med alla partier utom SD. De gångna fyra åren ”har handlat mycket om dödlägen”, tycker hon. Ett problem med det resonemanget är att Tierp redan har ett brett styre utan SD. Det Söderling egentligen säger är att det är hon som ska ha ordförandeklubban.
Sara Sjödal (C), kommunstyrelsens ordförande, underkänner helt talet om dödläge när jag ringer upp henne. Hon säger att det gått bättre än hon kunnat hoppas under mandatperioden och att man fått mycket gjort för att vända utvecklingen i Tierp. Det ligger naturligtvis i hennes intresse att ge den bilden, men faktum är att det finns få exempel på frågor som fastnat de senaste fyra åren. Hanteringen av kommunens fastigheter är en sådan, men då krävs alltså att S går samman med såväl SD som V.
Lokalpolitik är inte rikspolitik, invänder någon, och det är förvisso sant. En skillnad är att vid sidan av välfärden kan vissa frågor kan bli helt dominerande på mindre orter. Det kan till exempel gälla ett vägbygge eller ett slutförvar för använt kärnbränsle. Sådana frågor kräver samsyn, att partiboken läggs åt sidan, men kan också skapa nya oväntade allianser.
Den lokala politiken blir också mer personberoende. Enskilda engagerade politiker kan göra stor skillnad. Ett litet parti kan över en valnatt, med ett nytt namn överst på listan, förvandlas från dörrmatta till ett parti med maximalt inflytande över besluten. Personkemin är förstås viktig, vilket inte minst valet 2018 i Uppsala kommun visade, men detta gäller ju i hög grad även rikspolitiken.
Diskussionen lär fortsätta efter riksdagsvalet, med nya kriser och hot om extraval. Under tiden fortsätter kanske ännu fler blågröna styren att rullas ut i de 290 kommunerna och 21 regionerna. När ska polletten trilla ned för C-ledaren Annie Lööf och MP-språkrören? Den ”breda mitten” har kommit till Sverige för att stanna.