Under gårdagen meddelade justitieminister Morgan Johansson (S) att man kommer lägga fram ett förslag om ändrad straffrabatt för människor mellan 18-20 års ålder. Regeringen har länge velat i frågan, och vilka brott som kommer omfattas av straffskärpningen är fortfarande oklart. Men det är tydligt att det finns det en stor majoritet i riksdagen för att ändringar av den så kallade ungdomsrabatten. Det är bra.
Frågan tangerar kärnan i den rättspolitiska debatten. Lite förenklat straffar vi folk av tre skäl – för att rehabilitera förbrytaren, för att skydda samhället och för att samhället har en moralisk skyldighet att straffa den som skadar andra. Att unga återfallsförbrytare får ett platt avdrag från fängelsetiden verkar ganska tveksamt ur alla dessa hänseenden, utom möjligen den första.
Att skydda samhället och utkräva retributiv rättvisa har kommit att spela en större roll i debatten. Problemet är att dessa inte sällan blandas samman. Vi kan låsa in folk för att det är rätt utan att hoppas på att det ska lösa andra problem. Fängelsevistelsen är inte sällan ett tillfälle för kriminella att fostra nya kontakter och komma längre från övriga samhället. Separerar vi dessa två värden blir behovet tydligt av fler alternativ till traditionella fängelsestraff för lättare former av brottslighet.
E-carceration (ibland kallat elektronisk fotboja) är ett sådant verktyg. Idén är ganska enkel; teknologiska framsteg har sänkt hindren och kostnaden för att övervaka och kontrollera folk utan att använda cement. Där experiment gjorts med e-carceration har många av resultaten varit lovande. De dömda har kunnat upprätthålla vanliga jobb, fått stöd till rehabilitering och mer sällan återfallit i brottslighet. Metoden kan vara värd att implementera i större skala även i Sverige, under vissa förutsättningar.
Systemet behöver vara frivilligt, i bemärkelsen att den som erbjuds alternativet ska kunna välja att tjäna av straffet på traditionellt vis. Det kräver också tydliga ramar rörande vad personerna med digital fotboja har möjlighet att göra under tiden, och vilka påföljder som väntar vid överträdelser. Det borde samtidigt begränsas till lättare brott, och företrädesvis yngre förövare, som har mer att förlora på att skiljas från samhället under en längre tid.
Att straffet behöver vara synonymt med gallerförsedda dörrar är fantasilöst. För många våldsbrott borde straffen bli strängare, i synnerhet för återfallsförbrytare. E-carceration kan vara ett attraktivt alternativ för de fall som inte tillhör den kategorin, och där gärningsmannen ännu inte börjat en riktig brottskarriär.