Juridik gör sig inte i tv fick Jan Guillou veta när han kom till Rekordmagazinet för snart 40 år sedan. Det berättar han själv i dokumentären Den överlägsne journalisten (SVT Play). Inte långt därefter skulle tv ha extrasändningar när Keith Cederholm (tack vare Guillou) friades i det så kallade raggarmålet. Det är ingen överdrift att säga att sedan dess hör juridik och journalistik intimt ihop.
Bland de rättsfall som genererat åtskilliga timmar i etermedia och spaltmeter i tidningar kan nämnas Palmemordet, styckmordet av Catrine Da Costa, Joy Rahman, Kaj Linna, fallet Ulf om en incestdömd pappa och Kevinfallet. Samt inte minst Thomas Quick, Säterpatienten Sture Bergwalls alter ego som erkände över 30 mord och dömdes för åtta av dessa under åren 1994-2001.
Quickfallet blev till Quickhärvan efter Hannes Råstams dokumentärer 2008-2010 där Sture Bergwall också tog tillbaka sina erkännanden. Han fick resning och friades snart för samtliga åtta mord. Råstam hade visat på stora brister i polisutredningen som ledde fram till bevisningen mot Bergwall. Journalisten Dan Josefsson skulle senare visa att behandlingen av Bergwall på rättspsykiatriska kliniken i Säter inneburit starka droger och framkallande av ”bortträngda minnen”, ett begrepp som även aktualiserats i många incestfall och i samband med mordet på fyraårige Kevin 1998.
Fallet Quick har som kanske inget annat rättsfall delat svenska jurister, journalister och debattörer. Numera är bara ett fåtal kvar på sidan som anser att Bergwall kanske trots allt var skyldig till de åtta morden. Tio år sedan ”villfarelsen om domarna mot Thomas Quick”, skrev bland andra förre justitierådet Göran Lambertz och förre överåklagaren Christer van der Kwast på UNT Debatt (3/9), på dagen tio år efter den första friande domen.
De hävdar att Quickdomarna inte var en rättsskandal – vilket i och för sig är riktigt då tingsrätterna dömde utifrån utredningen och efter vad som framkom under rättegångarna där Bergwall erkände alla mord. Men de hävdar också att inga fel begåtts under förundersökningarna och att bevisningen mot Bergwall ”var och är ramstark”, även utan erkännanden.
Hur är det med bevisen? Har äregiriga journalister bara hittat skumma detaljer i utredningarna och sedan lyckats få med sig alla andra? Sådant har hänt förr, ska man veta.
Men att hitta rimligt tvivel om Bergwalls skuld är ingen konst: Inget spår från honom där kroppar hittats, inte ett mänskligt spår där han sade sig ha gömt kroppar, inget vittne som sett honom i samband med något av morden eller bortförandena, ingen medbrottsling som gett sig känna eller kunnat bindas till morden (sådana behövdes om den körkortslöse Bergwall skulle ha kunnat ta sig kors och tvärs över landet). Det är också därför som Sture Bergwall är en fri man i dag.
Men kan han ändå ha varit skyldig, han som tidigare i livet dömts för grova våldsbrott med sexualsadistiska inslag och som först alltså erkände dessa mord? Frågan är inte rättsligt intressant då ingen i Sverige ska behöva bevisa sin oskuld. Men den är i högsta grad relevant för Quickhärvan. En fråga man då kan ställa sig är om det fanns alternativa gärningsmän eller händelseförlopp, eller om Quick var den enda tänkbare mördaren.
Och det fanns verkligen andra misstänkta i åtminstone tre mordfall (Yenon Levy och det nederländska paret i Appojaure) samt en misstänkt för 11-årige Johan Asplunds försvinnande i Sundsvall 1980. Detta lär inte övertyga Lambertz, van der Kwast och kompani, men kanske en del andra och därmed kan medieunderhållningen Quickhärvan fortsätta ett tag till.