Om klimatkrisen skulle vara löst om 50 år kan man kanske blicka tillbaka på några enskilda tillfällen som spelade extra stor roll, en insikt eller ett uppvaknande som skiftade fokus och ledde arbetet mot klimatförändringarna framåt. Klimatmötet i Köpenhamn 2009, COP 15, kan vara ett sådant tillfälle, rapporten från klimatpanelen IPCC i augusti 2021 ett annat.
Det ödesmättade Köpenhamnsmötet för tolv år sedan präglades av insikten att det snart var för sent att göra någonting åt klimatet. Mot slutet av mötet vidtog nattmanglingar med bekymrade världsledare i skjortärmarna: Obama, Merkel, Sarkozy och Reinfeldt (i egenskap av EU-ordförande). Nu skulle krisen lösas!
Det hårda uppvaknandet bestod i att nämnda ledare blev överkörda, närmast förnedrade, av Kinas delegation. Från och med det ögonblicket stod det klart att utvecklingsländer inte skulle acceptera samma krav på utsläppsminskningar som de västländer som bidragit mest till den globala uppvärmningen. Ett klimatavtal med alla länder måste ta hänsyn till historien och till de olika villkoren. Sex år senare undertecknades också ett sådant avtal i Paris, det första i sitt i slag, om än med ett innehåll som var alldeles otillräckligt.
Den kanske viktigaste insikten efter veckans IPCC-rapport var den stärkta kopplingen mellan klimatförändringar och extremväder. Klimatet är till sin natur abstrakt med till synes små förändringar av temperaturen, havsnivån och så vidare. Vädret är tvärtom mycket konkret, särskilt i de toppar som orsakar torka och bränder eller översvämningar. Att det förra hänger ihop med det senare, vilket forskare hävdat i över 50 år, går att förstå intellektuellt men känslomässigt är det lätt att fortsätta blunda.
I mitten av juli drabbades Henanprovinsen i Kina av lika mycket regn på tre dagar som normalt under ett år. Efter 58 dödsfall och stor materiell förödelse diskuteras för ovanlighetens skull klimatförändringar, uppvärmda poler och förändrade jetströmmar, i de statliga medierna. En liknande diskussion finns numera också i Ryssland där Sibirien drabbats av extremvärme, torka och bränder de senaste somrarna. President Vladimir Putin har vid flera tillfällen adresserat klimatfrågan.
Finns det fog för en ny optimism i klimatfrågan? Expressens kulturskribent Jens Liljestrand tycker det (10/8), med förbehållet om att klimatförändringarna redan är här och att det kommer att bli värre - optimismen handlar om att undvika apokalypsen. Han exemplifierar med att Grönland satt stopp för utvinningen av en av världens sista stora oljereserver, och med att den konservativa Ebba Busch (KD) efter IPCC-rapporten talar om ”en dödsstöt mot kol och olja”.
Det går att hitta fler tecken på ljusning. Det mest uppenbara är maktskiftet i USA, som åter blivit en stark faktor i det internationella samarbetet. Även ”tropikernas Trump”, Brasiliens Jair Bolsonaro som sitter på en fjärrsåg till regnskogen i Amazonas, jordens lunga, har stora problem. Orsakerna till det är fler än klimatoro, men det tycks i dagsläget vara osannolikt att han skulle bli omvald nästa höst.
Politiker kan ha olika syn på forskning, och olika prioritet mellan ekonomin och miljön. Men en sak som förenar dem alla, från höger till vänster, från demokratiskt valda till auktoritära despoter, är väderberoendet. Med brandrök vid horisonten, eller vägar och skördar under vatten, är det i längden svårt att behålla sin legitimitet.
En långtidsprognos för kommande decennier kan lyda som följer: vädret blir uselt och vedermödorna omfattande, men för klimatet syns en strimma ljus.