Att politiker inte lyssnar tillräckligt på expertisen är ett bekant problem, men i Sverige kan vi närmast ha bevittnat motsatsen. Även smittskyddsåtgärder innehåller nämligen alltid värderingar och avvägningar som i allra högsta grad är politik och som inte kan hänvisas till experter.
När socialministern Lena Hallengren (S) debatterade en orelaterad fråga i riksdagskammaren (28/5) fick hon kritik för att ha påstått att det ”inte bara [är] en fråga om att titta på fakta och fråga experter”, vilket somliga såg som ett tecken på att ministern inte respekterar vetenskap. Kritikerna har rätt i att linjen framstår inkonsekvent gentemot den linje man hållit i frågan om pandemiåtgärder men har fel i att senare skulle vara det rätta. Tvärtemot har Hallengren rätt i att fakta i sig inte medför politiska slutsatser.
Restriktioner och statliga åtgärder innebär nämligen alltid en värderingsmässig avvägning. Sänker man momsen på glass kan det tänkas leda till ökad glädje bland barn, men också till ökad ohälsa så som fler hål i tänderna. Huruvida momssänkningen på glass är bra eller inte handlar därför om hur man värderar de olika nyttorna.
Exemplet må vara banalt men det är sådana avvägningar politik i slutändan handlar om, även om insatserna oftast är betydligt högre. Och det är här som frågan om experternas roll blir central. De kan upptäcka, analysera och rekommendera åtgärder för problem vare sig det rör hål i tänderna eller en global pandemi men den slutgiltiga avvägningen är alltid politisk.
I debatten om pandemin har det inte alltid varit fallet då även grundläggande rättigheter, som demonstrationsfriheten, behövt stryka på foten till synes utan debatt. Det kan mycket väl ha varit rimliga och proportionerliga åtgärder att vidta. Den centrala frågan är i stället vem som ska ställas till svars om vi med facit i hand kommer fram till att någon åtgärd inte var rimlig.
Det naturliga svaret är såklart den ansvarige politikerna, men vi har redan sett hur regeringar skyllt ifrån sig på myndigheter för åtgärder som senare blivit impopulära. Så var det både i fallet med neddragningar i LSS inför valet 2018 och nu senast med de undantagna eleverna från Pisa-mätningarna. Det är möjligt att åtgärderna i båda fallen var motiverade men det är oroväckande att regeringen lägger skulden på aktörer som inte kan utkrävas på ansvar.
Sverige har en anrik myndighetsstruktur präglad av stor självständighet och förbud mot ministerstyre. Det är goda saker och innebär att politikerna inte kan lägga sig i myndigheternas verksamhet. Men det betyder inte att politikerna kan avsäga sig sitt ansvar för frågor som är obekväma. Tyvärr verkar det glömts bort i pandemin.