Europas framtid står på spel. Antingen svarar vi med solidaritet, eller så faller unionen. Uttalandet gjordes av Spaniens premiärminister Pedro Sánchez för en dryg vecka sedan, då coronaviruset fortfarande spreds okontrollerat i Spanien och dödsfallen ökade för varje dag.
Sedan dess har hälsoläget stabiliserats något i Spanien, och i det minst lika hårt drabbade Italien. Men Sánchez menade inte bara hjälp med sjukvård och sjukvårdsmateriel. Han och hans italienska kollega Giuseppe Conte ser redan bortom den akuta krisen, mot recession och massarbetslöshet i två länder som nätt och jämnt kommit ur den förra krisen.
Varje medlemsland har fullt upp med sin coronabekämpning. Stängda gränser på många håll innebär en återgång till läget före Schengen och fria rörligheten. Inte bara fysiskt utan också mentalt. Vad håller de på med där borta? Inte minst kritiken av Sveriges mer ”lössläppta” bekämpning, som till större del bygger på rekommendationer, visar på en växande misstro. Diskussionerna om exporten av skyddsmateriel är ett annat exempel.
”Vi är Europa - vår styrka är vår solidaritet”, sade Europaparlamentets talman David Sassoli i ett tal i förra veckan. Europaparlamentet kommer att hålla ett extrainsatt plenarsammanträde 16-17 april för att anta fler åtgärder. Men arbetet mot coronaviruset har redan börjat, understryker man i pressmeddelandet ”tio saker som EU gör för att bekämpa covid-19”.
Gränskontroller, forskning, gemensamt inköp av medicinsk utrustning samt skydd av jobb, internet och transporter är ”paraplyvarianter” av varje medlemsstats egna åtgärder och får utvärderas så småningom. Men allt fokus, senare i år och kommande år, lär ligga på de ekonomiska stödåtgärderna. Redan i år ska 800 miljoner euro från EU:s solidaritetsfond göras tillgängliga för medlemsstaterna för att bekämpa pandemin.
Europeiska centralbanken (ECB) tillhandahåller 750 miljarder euro (1,5 gånger Sveriges BNP) för att ”avlasta statsskulden under krisen”. Dessutom tillkommer 120 miljarder euro i skuldlättnader, 20 miljarder euro i skuldköp och 37 miljarder euro från strukturfonderna för krisåtgärder.
Det är många miljarder, och kan låta betryggande. Men allt kommer att avgöras av hur det konkret ser ut för italienaren eller spanjoren om ett år eller två. Finns det jobb att gå till? Om inte, finns en arbetslöshetsförsäkring och en fungerande välfärd, skola, vård och omsorg? Eller håller staten återigen på att sjösätta drakoniska sparprogram för att få kontroll på budgeten och statsskulden?
Hur agerar då EU-kommissionen och ECB? Eller Internationella valutafonden, det tredje benet i ”trojkan” som satte Grekland under förvaltning för mindre än ett decennium sedan? Vad säger Tyskland, det största eurolandet, den största långivaren och kanske det land som även klarat coronakrisen bäst? Det återstår förstås att se. Men ingången är inte den bästa och förtroendet mellan parterna är stukat efter bataljerna för bara några år sedan.
Riskerna för EU var stora redan för coronakrisen. Storbritannien skulle inleda förhandlingen om sitt utträde. Ungern och Polen försökte försvara sina angrepp på de demokratiska spelreglerna. Och så den bräckliga ekonomiska återhämtningen. Allting förstärks av epidemin.
Hur ser prognoserna ut för de val som ska hållas medlemsländerna kommande år? Är nationalismen på ytterligare frammarsch? Finns det ens en nation att hålla val i, eller har Italien fallit sönder i en nordlig del och maffiakontrollerad sydlig del? Stödmiljarderna till trots, Europas framtid står verkligen på spel.