“Meningen med lägren var inte att kallblodigt mörda oss, utan att få oss att långsamt försvinna. Så långsamt att ingen märkte det”. Uiguriska Gulbahar Haitiwajis berättar i The Guardian (12/1) om sina upplevelser från ett så kallat omskolningsläger i Xinjiang-provinsen i nordvästra Kina. Efter att ha bott i Frankrike i flera år med sin familj, åkte hon tillbaka för en resa som ska ta några veckor. I stället greps hon, hjärntvättades och steriliserades i ett interneringsläger för den muslimska befolkningen. Hon blev kvar i två år.
Och hon är inte ensam om upplevelsen. FN uppskattar att minst en miljon människor befinner sig i den här typen av läger. Både USA:s avgående och tillträdande utrikesministrar har fördömt det som pågår som ett folkmord (Reuters 19/1). Där pågår hjärntvätt, tvångssterilisering och tvångsarbete.
“Det här var inte någon utbildning. Det var ett omskolningsläger med militära regler, och en tydlig vilja att försöka bryta ner oss”, skriver Haitiwaji i The Guardian. Förtrycket mot uigurer har pågått länge, men de senaste åren har det eskalerat.
Det är förstås ingen slump. Förtryck fyller ofta en funktion för en eller flera aktörer. För Kina spelar Xinjiang-provinsen en stor roll för landets plan för en ny sidenväg och de infrastruktursatsningarna som det medför (Business Insider 23/2-19). Området är helt enkelt strategiskt viktigt och man vill därför minska de etniska motsättningarna genom, för att använda Haitiwajis ord, “långsamt få [uigurerna] att försvinna”. Det kan vara ett skäl till det starka ekonomiska intresset. De många rapporter om att tvångsarbete förekommer utgör förstås även det ett kortsiktigt ekonomiskt intresse i form av billig arbetskraft.
Kinas makt på den geopolitiska arenan blir allt större, och i och med det blir det allt svårare för den demokratiska världen att förhålla sig till landet. Att helt stänga ute Kina från handel är inte ett alternativ. Den demokratiska världen balanserar hela tiden på en knivsudd mellan att försöka fördjupa samarbete och samtidigt hitta effektiva sätt att fördöma och motverka förtrycket som pågår i landet.
Det enskilt viktigaste i förhållningssättet gentemot Kina framöver blir sannolikt att hålla en enad front. EU och USA behöver samarbeta för att fördöma brott mot mänskliga rättigheter och för att se till att man inte direkt bidrar till tvångsarbete i de handelsavtal som sluts eller indirekt i den globala produktionskedjan. Framför allt måste den demokratiska världen gemensamt försöka se till att det inte finns något ekonomiskt intresse för Kina att förtrycka sin muslimska befolkning. Det kan endast ske med hjälp av väl koordinerade kombinationer av sanktioner och handel.
Därför är det olyckligt att EU är i färd med att teckna ett enskilt handelsavtal med Kina (Financial Times 31/12-20). I det har Kina förvisso förbundit sig att försöka följa internationella arbetsorganisationens regler mot tvångsarbete, men utan någon tydlig deadline för när det ska ske. USA:s tillträdande regering har uttryckt missnöje över det faktum att EU inte tydligare allierat sig med USA i frågan om förhållningssättet gentemot Kina (The Economist 9/1).
Den geopolitiska kartan har under lång tid ritats om. När Kina blir större, blir landet också mäktigare på den globala arenan, och därmed svårare att ställa krav på. Därför behövs internationellt samarbete. Den demokratiska världen måste samtidigt kunna markera mot Kinas brott mot mänskliga rättigheter, och visa att Kina har att vinna på ökat internationellt samarbete. Den balansgången är svår och kommer att bli än svårare. Men miljontals människors liv, frihet och lycka är avhängigt av att det lyckas.