Jag gillar EU lika mycket som mina gamla Pumasneakers.
Någonstans långt in i garderoben står de, mina slitna gamla Pumasneakers, köpta någon gång under gymnasiet. Jag tror det var 1997. Då och då tar jag fram dem. De har knappt någon sula kvar och den en gång så intensiva vinröda färgen har bleknat. Men så har de också varit med mig hela mitt vuxna liv.
Något som också har varit en del av hela mitt vuxna liv är EU. På onsdag har det gått 30 år sedan Sverige, tillsammans med Finland och Österrike, blev medlemmar i unionen. Jag minns inte mycket av vare sig folkomröstningen, valrörelsen eller det politiska spel som föregick beslutet att rikta blicken mot övriga Europa.
EU är någonting som bara har funnits där i mitt liv ända sedan de sena tonåren fram till nu. Något som jag tagit för givet, precis som skorna i garderoben. Jag vet att de finns där och att de alltid funnits där. De är en del av mig.
Det verkar vara en känsla som delas av fler. De senaste åren har stödet för EU-medlemskap legat på rekordnivåer, 68 procent 2023 respektive 62 procent 2024, att jämföra med de 52,3 procent som röstade för ett medlemskap i folkomröstningen 1994.
Även de mest EU-kritiska partierna till vänster och höger i riksdagen har gett upp sitt formella motstånd. Vänsterpartiet tog bort kravet på utträde så sent som i maj 2024. Fem år tidigare slog Sverigedemokraterna fast att man inte längre tänkte arbeta aktivt för att lämna unionen. Man skulle framöver i stället arbeta för att reformera EU inifrån och att utvärdera medlemskapet.
På sätt och vis kan man se EU-inträdet och det starka stödet för EU som en seger för den sansade politiska mitten. Även om det fanns en stark nej-rörelse inom socialdemokratin och profilerade EU-motståndare i flera av de andra partierna, stod både Socialdemokraternas och Moderaternas partiledare på ja-sidan.
Och sedan EU-inträdet har alltså först MP och sedan SD och V givit upp sitt EU-motstånd. Samtidigt har unionen blivit vardag på ett sådant sätt att vi inte ens reflekterar över vilka stora skillnader medlemskapet har inneburit.
Den fria rörligheten är en central del av det europeiska samarbetet. Den har även haft stor påverkan på vår vardag. För oss är det en självklarhet att kunna resa från land till land utan krångel, att arbeta eller studera i en annan del av Europa. Slopandet av handelshinder och en konkurrens från andra länder ledde också tidigt till lägre matpriser i Sverige.
Det betyder dock inte att det svenska EU-medlemskapet så här 30 år senare är utan hot. Och även om stödet just nu är mycket starkt, betyder inte det att saker och ting inte kan förändras snabbt. Särskilt som vi inte längre reflekterar över hur mycket av sådant vi tar för givet är en följd av EU-bestämmelser.
Dels finns där ett slags yttre hot, en gryende ”Swexit”-rörelse i konservativa och populistiska kretsar. EU får klä skott för det mesta som man uppfattar som dåligt: invandringen, arbetslösheten, att allt inte längre är som ”det borde vara”. Inte minst inom SD, trots att partiet inte längre aktivt vill lämna, finns dessa stämningar.
Det andra, låt oss säga inre, hotet är en Brysselbyråkrati vars ideliga pillande och skruvande med lagstiftning och regleringar i allsköns frågor urholkar förtroendet för unionen. Oftast är det förstås nödvändiga åtgärder, men ju längre ifrån kärnuppdraget – den fria rörligheten – man hamnar och ju mer man ger sig på frågor där det finns ett folkligt motstånd, desto större blir upprördheten.
Jag fortsätter att vårda mina slitna sneakers ömt – min stora förhoppning är att EU-byråkrater och svenska politiker gör detsamma med EU. Jag vill nämligen att både skor och unionen fortsätter att vara en del av min vardag.