I sitt sommartal i augusti 2006 lovade Fredrik Reinfeldt att alliansen skulle övertrumfa varje satsning på välfärden som Socialdemokraterna presenterade. Samtidigt som man skulle sänka skatten för låginkomsttagare. Tanken var förstås att avhända Socialdemokraterna ett av partiets viktigaste argument, att moderata skattesänkningar skulle slå mot välfärden.
Om Reinfeldts taktik fungerade? Tja, det är förstås svårt att leda i bevis, men valseger blev det. Viktigast var nog den borgerliga enigheten och att man med arbetslinjen fick valrörelsen att föras på den egna politiska planhalvan. Välfärdsutspelet i sommartalet var en av många delar som bidrog till det.
När Ulf Kristersson i måndags äntrade Almedalsscenen försökte han sig på något liknande. Från talarstolen utlovade han ett skattehöjarstopp:
”Jag kommer inte bara säga nej till vänsterkartellens alla skattehöjningar. Inför nästa mandatperiod går vi till val på ett skattehöjarstopp. Inga nya skatter får införas och det samlade skattetrycket ska inte öka, förrän vi vet att alla de skatter vi redan betalar, går till exakt de saker de ska gå till.”
Att hålla nere skattetrycket och inte låta statens kostnader dra iväg är för all del lovvärda ambitioner, men någon välfärdsmatchning á la 2006 är det inte. Vilket är synd. För om det är något som Sverige behöver är det ett regeringsalternativ med ett lika tydligt som angeläget och tilltalande budskap.
Men Kristersson är inte i samma position som Reinfeldt var 2006. M och KD (och kanske L och kanske SD) är inte det stadiga regeringsalternativ med visioner som alliansen var då. M-ledaren försöker förmedla en reformvilja och en politisk enighet som inte finns – Magdalena Andersson befinner sig för övrigt i samma svåra sits. Ingen kommer riktigt överens, ingen vågar tänka steget längre och alldeles för mycket av debatten reduceras till ren kverulans.
Efter flera mandatperioder av svaga regeringar och partier som ägnat sig mer åt kortsiktigt politiskt poserande än långsiktigt ansvarstagande är Sverige därför i stort behov av reformer som håller över tid. Energiförsörjning, brottslighet och välfärdens finansiering är några tydliga exempel.
Kristersson borde därför låta sig inspireras mer av Reinfeldts gamla utspel. Gärna ett skattestopp, men i så fall också ett löfte om att i varje givet läge söka blocköverskridande enighet i viktiga frågor för landet. Både för att desarmera S-kritik mot det föreslagna skattestoppet, men också för att det är sakpolitiskt rätt. Någon måste faktiskt våga vara den vuxne i rummet.