Många svenska mediekonsumenter höll på att missa avrättningen av historieläraren Samuel Paty i Parisförorten Conflans-Sainte-Honorine i fredags. Rubriker om ”knivmord på lärare” flimrade förbi i nyhetsflödet. Hemskt, förstås, och tankarna gick till andra dåd på skolor i Sverige och utomlands, till krav på vakter och kontroll av obehöriga. Det är länge sedan skolan var en helt fredad miljö för elever och personal.

Söndagskvällens rapport från de enorma demonstrationerna i Paris fick åtminstone mig på andra tankar. Eftersom det var just i Paris, storstaden som är i princip avstängd under den nya coronavågen och där man sällan ser fler än två medborgare stå tätt tillsammans. Nu gick parisarna man ur huse för att visa stöd för sitt öppna Frankrike.

Samuel Paty fick alltså huvudet avskuret, i guds namn, efter att ha visat en bild på profeten Muhammed. Han gjorde det i undervisningssyfte, för att diskutera yttrandefrihet, och bad samtidigt de elever som kunde ta illa upp att lämna klassrummet. Paty mördades efter flera veckors uppmaningar på sociala medier att ta itu med den otrogne, från flera föräldrar till barn i klassen.

Skolan är nyckeln till integrationen och dådet i Paris kan öppna dörrarna för fler berättelser om extremism i vardagen i klassrummet. ”Jag har fått höra att latinska kvinnor som dansar flamenco är slynor”, sade en spansklärare i reportaget från Paris. Hur många svenska lärare har liknande historier att berätta?

Det som händer om man håller tyst, för att inte framstå som -fob av någon sort, är dels att man ger sitt godkännande av att sådant kan få förekomma, dels att extremsajter får fritt spelrum att beskriva verkligheten. Det väller fram berättelser om hur ”dom där” beter sig. Ibland sanna historier, ibland med ett korn av sanning i och ibland helt påhittade.

Den stora majoriteten med bakgrund i Mellanöstern har flytt från islamistiskt förtryck och vill inget hellre än att åtminstone deras barn ska få bli en del av Frankrike, Sverige eller något annat land. En av dem hördes i SVT-reportaget där han uttalade starkt stöd för historieläraren Paty.

Men de är också uppgivna. De och deras familjer är fast i segregation och parallella samhällsstrukturer. Efter krig och flykt drabbas de av knarkförsäljning och ”utegångsförbud” (Tensta i förra veckan), sedan av omgivningens hat och missaktning när något händer och slutligen av åtstramade asylregler och utvisningar på svag grund (den franske inrikesministern i söndags).

Låt insikten sjunka in: tystnad och överseende med extremism är den bästa grogrunden för just extremism.