Moa Berglöf beskriver i nyutkomna "Landsförrädare" (Albert Bonniers förlag) om hur det var att under många år arbeta för Fredrik Reinfeldt när han var statsminister. Boken är även en påminnelse om en intressant politisk tid. En period när öppenhet och mångfald stod högt i kurs, och när Sverigedemokraterna var allt annat än tänkbara regeringspartners. Berglöf beklagar, som positiv till invandring och som gammal nyliberal, utvecklingen.
Eftersom vi nästan är jämngamla var vi som yngre politiskt aktiva under samma period. Hon i Moderata ungdomsförbundet, jag i Liberala ungdomsförbundet. Alliansen bildades 2004. Vi ville ha maktskifte, arbetslinje och få Göran Persson och Socialdemokraterna bortröstade. Moderaterna var nya, rappa och smarta. Fredrik Reinfeldt, Anders Borg med flera överraskade och skakade om det politiska landskapet. Göran Hägglunds Kristdemokraterna och Maud Olofssons Centerpartiet var tydliga allianspartier.
Numera är det gamla samarbetet slaget i spillror. Moderaterna är ett annat parti än det som Reinfeldt ledde.
Som talskrivare hade Berglöf varit med och föreslagit formuleringen "öppna vårt samhälle" i statsministerns sommartal 2014. Men Reinfeldt själv justerade det till "öppna våra hjärtan".
Berglöf beskriver hur det var att ha späckade resescheman, långa resor till nya platser, hantering av speciella personligheter och chefer. Som medarbetare till statsministern mötte hon antydningar om att hon som småbarnsmamma väl borde vara hemma mer. Hon beskriver även vad drev kan göra med personer, som när dåvarande kollegan och statsrådssekreteraren Ulrika Schenström fick lämna sin post 2007. Kvällspressen hade nämligen publicerat en bild när hon på en restaurang dricker vin och pussar en politisk reporter.
Att hantera stress, journalister, utspel av politiska motståndare och fulspel på den egna arbetsplatsen, var en del av det politiska jobbet.
Det är förstås snaskigt med partiinternt skvaller. Berglöf beskriver hur dåvarande chefen Johan Forssell, numera Moderaternas rättspolitiske talesperson, sågs som ”den snygga men osmarta killen i en amerikansk collegefilm". Som osjälvständig och "något av en kappvändare”. Hon skriver att "vi" tänkte "all muscles and no brain".
Även i sociala medier har Berglöf gjort sig känd för att hugga hårt. Bråken med Hanif Bali - moderatslugger nr 1 - är så många att man snabbt tappar räkningen. Hon har även kallat folk, som satirikern Jens Ganman när han utsågs till "årets svensk", för rasist.
Berglöf får förstås kritik tillbaka. Elakheter är varken acceptabla mot henne, eller av henne.
Men hon beskriver inte endast tjuvnyp och elakheter, utan också en tillvaro med ständiga hatkommentarer om vilken landsförrädare hon är, och om hot. Om hur ensamt det känns att stå upp för det som var Nya Moderaterna och för tidigare statsminister Fredrik Reinfeldt.
"Att beordra mig att göra saker har alltid gjort att jag ansträngt mig till max för att inte lyda", skriver Berglöf och just den sortens personlighet behövs det mer av i politiken. Personer som sätter sig på tvären. Som är lojala med idéer, snarare än lojala med partiledningen för stunden. "Det partiet gjorde mot Anna Kinberg Barta" beskriver Berglöf som "djupt orättvist", och alla som har läst Kinberg Batras välskrivna bok "Inifrån" lär hålla med om det.
Partiledare kommer och går. Politiska trender likaså. När pendeln åter svänger kommer de moderater som nu ger stöd åt Berglöf i privata meddelanden, plötsligt applådera publikt.