Koldioxidutsläppen i världen minskade med 17 procent under de hårda restriktionerna i april, då många länder helt stängt ned. Det visar en ny rapport från East Anglia-universitetet i Storbritannien (19/5). Det är den största utsläppsminskningen sedan andra världskriget. Den har fört med sig renare storstäder med nya utsikter över omgivningarna. För klimatet betyder den mindre, då koldioxidhalterna i atmosfären fortsätter att öka.
I Sverige minskade utsläppen med hela 28 procent, vilket främst beror på transporternas stora bidrag. När folket sitter inne och i stället konsumerar mer el gynnas Sverige, eftersom vår elproduktion till stor del kommer från fossilfria källor som vattenkraft, kärnkraft och vindkraft.
De som redan i februari ropade ”hurra” när satellitbilderna på minskade utsläpp av kvävedioxid i Hubeiprovinsen och norra Italien fick stor spridning, har fått dra öronen åt sig. Coronan kommer inte att rädda klimatet. Vissa bedömare tror på en motsatt effekt när ekonomin ska kickstartas igen efter pandemin, att våren 2020 bara blev ett gupp som snabbt fylldes igen i den långsiktiga globala uppvärmningen.
Klimatkämpar, forskare och/eller aktivister, fruktar också en negativ psykologisk effekt. Är det umbäranden som detta som krävs, förlorade jobb och isolering i fattigdom? Nej, det som krävs är en omställning från fossilt till icke-fossilt. Inte från en dag till en annan, som nu, och kanske inte med bibehållen konsumtion och tillväxt. Politikerna och forskarsamhället har en pedagogisk uppgift framför sig.
Pausen för luftföroreningarna kan ändå få betydelse. En mormor i Venedig eller en farfar i Mumbai kan berätta att just så där såg flodbotten ut när de var unga. Barnbarnen har det så mycket bättre materiellt, de äter bättre och lever längre. Men framgången har ett pris, på det sätt som den har skett. Kanske kan det vägas in när allt ska återgå till det normala?
Kina är världens största utsläppsnation. Kommunistpartiet, som hävdar att man lyft 700 miljoner kineser ur fattigdom, inser att dess maktposition är förknippad med fortsatt ekonomisk utveckling, att den växande medelklassen får det bättre. Därför har man i Parisavtalet och i klimatförhandlingar inte lovat utsläppsminskningar, bara att kurvan för utsläppen ska vända nedåt ”omkring 2030”.
Samtidigt dör cirka en miljon personer i Kina varje år av den förorenade luften. Striktare miljölagar för fabrikerna har inte hjälpt. Men vad betyder pausen under coronaepidemin, att den kinesiska ekonomin krympte med 6,8 procent det första kvartalet? I det korta perspektivet vill regeringen framstå som framgångsrik bekämpare av pandemin, förstås, men sedan? Ska utsläppen fortsätta att öka under tio år som om ingenting hänt?
Coronapandemin kan om något vara ett tillfälle för alla länder, företag och privatpersoner att ompröva ställningstaganden. Det som slentrianmässigt varit ”nödvändigt” hamnar i ett nytt ljus när det tagits bort under en period. Det kan gälla jobbresor, fritidsresor eller livsstilen i det stora hela. Och varför skulle det inte kunna gälla hela energiförsörjningen? Kan den fossilfria kärnkraften, i klimataspekter betydligt renare än vind och sol, gå mot en ny vår?
Halten koldioxid i atmosfären är 417 ppm (miljondelar) och kommer att öka även 2020. Sibirien har 30 grader varmt och snart är brandsäsongen här. Tankepausen är snart slut. Hur bråttom har människan mot sin undergång efter coronan?