Klimatomställningen, det framtida elbehovet och beroendet av fossil energi från auktoritära stater är alltihop tecken på en och samma sak: Det våras för kärnkraften! Ekonomiskt och politiskt. I förra veckan kom det hittills starkaste tecknet på en lönsam framtid för kärnenergi då statliga Vattenfall meddelade att man startar en förstudie om att bygga små modulära reaktorer (SMR) vid Ringhals.
Politiskt vill förstås kärnkraftsvänliga partier dra nytta av medvinden inför det stundande valet. Ivrigast är inte oväntat Liberalerna (29/6) som direkt hakade på Vattenfallbeskedet med ett utspel om en lagändring som möjliggör nya reaktorer på andra platser i landet, till exempel vid de energislukande industrierna vid Norrlandskusten och på Gotland.
”Kärnkraften avvecklas i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för upprätthållande av sysselsättning och välfärd.” Det var den identiska inledningen av valsedlarna för både Linje 1 och Linje 2 i folkomröstningen om kärnkraft 1980, den vinnande sidan alltså. Förlorande Linje 3 leddes av blivande Centerpartiledaren Lennart Daléus.
Efter stor vånda anslöt sig Centern 2009 till en uppgörelse med övriga allianspartier, om att upphäva förbudet mot att bygga ny kärnkraft. Socialdemokraterna hade vid det laget gjort gemensam sak med Miljöpartiet om förnybar energi. Tillbaka i regeringsställning fick S 2016 med sig fem partier på en energiöverenskommelse om ”100 procent förnybar elproduktion 2040”. Tre år senare hoppade M och KD av på grund av kärnkraften, då man ville byta ut ”förnybar” mot ”fossilfri” i avtalet.
Det går att se en linje i alla partiers inställning till kärnkraft, alla utom ett. Från mycket negativ till positiv, och däremellan pragmatism och anpassning till verkligheten. Verkligheten 2022 är alltså ett kraftigt ökat elbehov som måste tillgodoses av ny vindkraft, solkraft och bioenergi. Samt kärnkraft, vilket blivit särskilt tydligt för elkonsumenter i södra och mellersta Sverige de senaste tio månaderna.
Första halvan av september 2021 sköt elpriset i höjden på ett sätt som tidigare var okänt i Sverige. Konsumenter fick snabbt lära sig begrepp som elområden och reglerkraft, vad som händer när det inte blåser och vad den förtida stängningen av Ringhalsreaktorerna betytt. S-regeringens motdrag blev en elpriskompensation under vintermånaderna.
Samma sak kan hända igen, lagom till slutdebatterna inför valet. Då skrider S till verket: ”Valet står inte mellan vindkraft och kärnkraft, Sverige behöver all kraft vi kan få”, sade energiminister Khashayar Farmanbar (S) vid en pressträff 21 juni. Regeringen öppnar för ny kärnkraft. Samtidigt ändras formuleringen ”successivt avveckla kärnkraften” på S-hemsidan till "kärnkraften är en viktig del av svensk elproduktion”.
Det är en fräckare omsvängning än i Natofrågan. Det finns ingen invasion att hänvisa till och det är ännu mer uppenbart att det bara handlar om senfärdiga insikter i viktig samhällsfråga. Kan man komma undan med det? Javisst. Det räcker med att peka på regeringsmakten, 73 år av de senaste 90!
Fällan för en opposition som ska bemöta den här typen av ogenerad triangulering är att man går på med mer av samma sak, typ ”kärnkraft i varje gathörn”. Sådana tendenser finns på andra politikområden, exempelvis brott och straff. Rätt är att lägga förslag som kan lösa knutarna för etablering av vindkraftsparker, att ta sig an hela energiförsörjningen med fokus på hushåll, företag och klimat. De flesta väljare vet numera vad reglerkraft är. De vet också orsaken till att de nya SMR-reaktorerna dröjer till 2030.