Egentligen är alla överens. Och det råder i praktiken noll tvekan om vad som måste ske de närmaste 10-15 åren: koldioxidutsläppen måste minska ytterligare och det kan bara ske genom att växla fossila kraftslag mot fossilfri el. I alla fall om vi vill att sättet att leva i den klimatneutrala framtiden ska vara någorlunda likt hur det är i dag.
Regeringen är också tydlig: Sverige ska vara klimatneutralt 2045. Svenskt Näringsliv likaså, om målen ska uppnås måste energiproduktionen fördubblas. Såväl (utbyggd) kärnkraft som vatten- och vindkraft kommer att behövas.
Eftersom detta är ett lika långsiktigt som kapitalintensivt åtagande kommer det att krävas en bred parlamentarisk uppgörelse. Det är många riksdagsval kvar fram till 2045 och satsningen måste överleva kommande regeringsskiften. Eftersom åtagandena – och därmed också de finansiella riskerna – är så stora, måste inte minst näringslivet veta att spelreglerna kommer att bestå. Annars kommer ingen att våga investera och vi kan glömma både klimatneutralitet och den livsstil vi vant oss vid.
Det är därför inte konstigt att nio av tio företagare och höga chefer som svarat i Dagens industris Di-Barometern anser att regeringen bör ta initiativ till en ny långsiktig energiöverenskommelse över blockgränsen.
Parallellen till 1990-talet är lätt att dra. Efter den djupa krisen i decenniets början genomfördes flera stora strukturreformer för att, på lång sikt, få bukt med några av de stora underliggande problemen i svensk ekonomi. Beslutet om en oberoende riksbank och pensionsöverenskommelsen är kanske de två mest ihågkomna åtgärderna – och dessutom förändringar som har tjänat Sverige väl. Bägge dessa reformer hade en bred parlamentarisk förankring, just för att försäkra sig om deras långsiktiga hållbarhet (de håller än!).
Energiförsörjningen är på många sätt en av vår tids stora strukturfrågor. Ändå händer ingenting. Trots att de flesta riksdagspartier egentligen vet att man måste göra någonting. Och det snart. Tyvärr låter man på bägge sidor blockgränsen kortsiktiga politiska vinster gå före beslut som skulle gagna samhället som helhet.
Regeringen och Sverigedemokraterna inser förstås att det bästa, rent pragmatiskt, vore en överenskommelse med S, och kanske C, om energiförsörjningen där både kärnkraft, vattenkraft och vindkraft ingår. Men för att maximera sina chanser i nästa val vill man inte ha det. Man vill kunna hota väljarna med att kärnkraften ryker vid ett regeringsskifte. Och av samma skäl säger sig Socialdemokraterna vilja ha en bred överenskommelse, men vill egentligen inte ha det. För om en överenskommelse sluts, kan man inte längre kritisera regeringen för att den är oseriös och inte vill göra upp.
Det här är ingenting nytt. Kortsiktighet, populism och en ovilja att ta tag i jobbiga men nödvändiga frågor har präglat den politiska debatten under många år. Den senaste valrörelsen var inget undantag.
Men det finns en tidsgräns för hur länge man kan välja kortsiktigt röstmaximerande och väljartillvänd politik framför tråkig och nödvändig. Än har inte gränsen passerats, men vi närmar oss. Tyvärr är ju det som brukar sägas sant, klimatet väntar inte. Och utan en dubblerad energiproduktion och ett kraftigt utbyggt elnät, blir det varken omställning eller tillväxt.
Såväl regeringsunderlaget som oppositionen måste våga vara tråkiga från och med nu – även om det kostar dem viktiga vapen i kampen om valseger.
Precis som på 1990-talet kommer det att krävas stor pragmatism och överenskommelser över blockgränserna för att möta vår tids stora utmaningar. Och det kanske kommer att kosta en valseger. Men det är det värt. På lång sikt.