Perstorp, Skånes minsta kommun, utsattes för omfattande bedrägeri av en nyanställd tjänsteman. Podden Skuggland berättar i Socialsekreteraren (åtta delar) utförligt om händelsen. Allting briserade under vintern och våren 2003, men det kunde lika gärna vara 100 år sedan.
Som lyssnare häpnar man över hur socialsekreteraren gick till väga, vad som faktiskt var möjligt för bara två decennier sedan. Det blir uppenbart hur fort digitaliseringen av Sverige faktiskt har gått. Det verkar som att många hål har täppts till, att säkerheten har ökat på myndigheterna.
Men kan det inte i själva verket vara så att säkerheten blivit sämre? Det man vunnit gentemot presumtiva skurkar på kontoret kanske förloras när den organiserade brottsligheten klivit in? Eller till och med främmande makt?
Den nyutexaminerade socialsekreteraren, en man i 25-årsåldern, levde ett vidlyftigt liv med droger och lyxrestauranger i Stockholm och Köpenhamn. Inkomsten från Perstorps kommun räckte inte långt, men jobbet med att bevilja socialbidrag skulle visa sig vara en guldgruva.
Mannen hittade helt enkelt på personer, eller upprättade akter över personer som inte bodde i Perstorp. I systemet som skötte utbetalningarna fyllde han i sina egna kontouppgifter. Han betedde sig ”udda” på arbetsplatsen och hade aldrig några besök av personer som sökte socialbidrag, vilket var brukligt. Den enda reaktionen från kommunen, efter en tid, var ”en oroväckande ökning av socialbidragskostnaderna”.
När det blev alltför udda, när han nästan aldrig var på plats, började nätet att stramas åt kring mannen. Han iscensatte då en sista stor kupp på över 20 miljoner kronor, hela kommunkassan dagen före löneutbetalningarna. Den skedde med hjälp av nycklar från it-chefens skrivbordslåda, och genom memorerande av lösenord över axeln på socialchefen.
Historien är fylld av bisarra detaljer. Som när större delen av utbetalningarna kunde stoppas ”i sista minuten”. Det var ekonomichefen som sprang över torget ”i sprinterfart”, in till bankens kontorschef, varpå de med gemensamma krafter lyckades övertyga Bankgirocentralen om att något gått fel.
Dagens kommunala tjänstemän har inte så mycket för att smyga runt och kika över axlar. Däremot uppgår välfärdsbrottsligheten till många tiotals miljarder kronor. Och hackergrupper, med eller utan statlig uppbackning, visar allt oftare på systemens sårbarhet.
”Syftet med digitaliseringen av offentlig sektor är att kunna erbjuda enklare, öppnare och effektivare service till alla”, kan man läsa på regeringens hemsida. Digitaliseringskommissionen har också identifierat ”förstärkt säkerhet och integritet liksom tillit till tekniken och till samhället” som viktiga frågor att hantera. Digital trygghet är ett av fem delmål för ett digitaliserat Sverige. Men hur fungerar det i verkligheten?
En stor del av befolkningen har levt hela eller majoriteten av sitt yrkesliv i ”Perstorps kommun”, det vill säga i en miljö med pärmar, nycklar och personliga möten. Det ledde till missar och tillkortakommanden, men också till ett förtroende för de personer som hanterade viktiga saker i ens liv. Den så viktiga tilliten kan lätt bli digitaliseringens första offer.
Det är oerhört bekvämt att välja omsorg eller flytta alla sina besparingar med ett knapptryck. Men det känns inte tryggt. Om vi ligger på ordentligt kan vi ändå få träffa Erik på kommunen eller Anna på banken som gör knapptrycket åt oss. Men i nästa steg kommer Erik och Anna att vara AI-tjänster.
I stället för att ömsom förfäras, ömsom fnissa åt händelserna i Perstorp 2003, kan man kanske lära sig något. Vad ska kastas och vad ska behållas när vi rusar in i framtiden? Mänskliga kontakter ska i alla fall inte kastas bort.