Många var de som tjusades av Barack Obama, särskilt under hans första mandatperiod 2009-2013. Mest för hans värderingar och humanitära framtoning. Med oöverträffad retorik väckte han hopp om en fredligare värld. Ett exempel är hans tal på universitetet i Kairo (4/6 2009), A new beginning, riktat till hela arabvärlden och en utsträckt hand knappt åtta år efter terrorattentaten i USA.
Som ingen tidigare världsledare förmådde Obama att binda samman folk. En brokig uppväxt, med en kenyansk pappa och en amerikansk mamma som gifte om sig med en indonesisk student, bidrog till en person som många kunde relatera till. Det ultimata beviset för att den nya presidenten väckte hopp kom drygt åtta månader efter att han tillträtt, då han tilldelades Nobels fredspris.
Inrikespolitiskt höll han ett av sina bästa tal efter massakern på lågstadieskolan Sandy Hook i Connecticut 2012, där bland andra 20 sjuåringar sköts till döds. Tillsammans med barnens föräldrar visade presidenten en provkarta på ändlös sorg parad med återhållen vrede. Nu borde en förändring äntligen vara möjlig.
Med lite perspektiv kan man konstatera att så mycket blev det inte gjort på de åtta åren, undantaget en allmän sjukförsäkring med ganska gott om hål i. Det kan man inte enbart lasta Obama för. Under sex av åren styrde han USA med en fientligt inställd kongress, med republikansk majoritet. Det krävs två för att dansa, som alla vet, och detta gäller naturligtvis också i utrikespolitiken.
Med lite perspektiv kan man också fundera på vad det var som gjorde Obama så älskad världen över. Vilket ”folk” var det som älskade hans välutbildade anslag? Vilka är de som än i dag sitter och ser inslag på nätet, fyllda av nostalgi? Vad var det som hände 2016 egentligen? Å andra sidan, vilka var de som mest såg den förre presidenten som en ganska arrogant stjärnjurist som inte talade till dem?
White house correspondent´s dinner för journalisterna i Washington DC är ett evenemang med hundraåriga anor där den sittande presidenten bjuder på fest och underhållning. Formen är avslappnad och bygger på att presidenten driver med sig själv och sina medarbetare, samt med pressen och politiska motståndare. Barack Obama tog detta till en ny nivå med ren stå upp-komik, vilket var mycket uppskattat. Men inte av alla.
Skämten var skrivna av samma personer, med bas på östkustuniversiteten, som skriver åt Saturday Night Live och talkshows med till exempel Jon Stewart eller Jimmy Kimmel. Måltavlan var inte sällan tea party-folket på republikanernas högerkant, personer som sa mycket konstigt och var tacksamma att driva med. År 2011 gjorde Obama en stor sak av den så kallade birther-rörelsen som, trots födelseattesten från Hawaii, hävdade att presidenten inte var född i USA.
En av rörelsens främsta företrädare var en fastighetsmiljardär och tv-personlighet från New York som satt tyst där i publiken, medan presidenten fortsatte att pika ”the Donald”. Det sägs att Trump där och då bestämde sig för att försöka bli president.
Förlöjligandet av högerfolk i allmänhet, och Trump i synnerhet, har inte slutat med Obamas avgång. Talkshowvärdarna finns kvar och på SNL fortsätter Alec Baldwin och de andra med sina succéimitationer. Hela Hollywood sluter upp bakom Joe Biden på tisdag, hela kultur- och nästan hela medieetablissemanget. Men vad hjälper det Biden? Kan det tvärtom stjälpa honom?
Humor delar mänskligheten. Att den också kan bidra till att splittra synen på medmänsklighet, samarbete och tro på vetenskap är ytterst sorgligt. Amerikanska kustliberaler borde sedan länge ha prioriterat sina seriösa sidor ännu starkare.