Kanske har regeringskrisen i Sverige blåst bort när detta läses? Statsminister Stefan Löfven (S) aviserade i fredags samtal med V under helgen för att försöka lösa frågan om hyressättningen. Men det är samtidigt svårt att se hur han ska kunna blidka Nooshi Dadgostar, som närmast satt sin heder i pant på att tvätta bort stämpeln på V som ”dörrmatta” åt regeringen. Det kan hon bara göra genom att löpa linan ut och rösta nej till Löfven på måndag.
Katastrofen närmar sig, alltså. Sverige kan stå utan regering, ”mitt i pandemin och den ekonomiska krisen”. Brösttonerna har ljudit de senaste dagarna. ”Oansvarig” tillhör de mildare omdömena om Dadgostar, liksom om de tre partiledare som stödjer hennes misstroendeförklaring. Det de kan orsaka är antingen en ny serie talmansrundor då Sverige styrs av en övergångsministär, eller ett extraval med en ny krånglig regeringsbildning som följd.
Men man behöver inte titta långt ut i Europa för att se fullt fungerande ledarlösa länder. Belgien fick en ny regering i höstas, efter 16 månaders förhandlingar. Och det räcker med en blick över Östersjön för att se att det går alldeles utmärkt att göra sig av med en regering man ogillar och låta andra få chansen.
Finland har länge varit flitigt förekommande i den svenska politiska debatten. För de flesta ses Finland som ett föredöme för sin skola och sin pandemihantering. Enligt vissa kan man säga detsamma om den i Sverige så aktuella hyresregleringen, som finländarna avskaffat. Det vore välkommet om Sverige också tog efter något av den mer krassa syn på regeringskriser och bildandet av nya regeringar som råder i grannlandet.
Våren 2019 avgick statsminister Juha Sipilä (C) efter att ha misslyckats med att driva igenom en vårdreform. Senare samma år fick efterträdaren Antti Rinne (S) avgå efter en strejk bland postanställda. Den närmast föregående mandatperioden (2011-2015) var ännu mer kaotisk med avhopp, statsministerbyte och flera ombildningar.
Det är knappast lättare att bilda regeringar i Finland, med nio partier i riksdagen och där det största partiet för närvarande är Socialdemokraterna med 17,7 procents väljarstöd. Men där finns alltså en krass inställning att man försöka med olika konstellationer. Går det så går det. Det populistiska och euroskeptiska Sannfinländarna krävde och fick utrikesministerposten 2015, genom Timo Soini. Det gick i två år, sedan splittrades partiet.
En effekt av ”lättsinnet” i öst är att den som befinner sig i opposition alltid är nära den yttersta makten och måste vara beredd att ta över. Och att den som väljer att avgå (som person) eller avbryta regeringssamarbetet (som parti) snart kan vara tillbaka.
I Sverige är känslan snarare att man måste klamra sig fast vid makten. Lämnar man över till huvudfienden väntar en epok med detta styre (socialdemokratin eller en borgerlig allians) som snart genomsyrar hela statsapparaten. Det blir omöjligt att komma tillbaka till regeringskansliet. När folkpartisten Felix Hamrin avgick som statsminister 1932 tog det 44 år innan partiet kom till makten igen, med en partiledare som inte var född då (Per Ahlmark föddes 1939).
Statsminister Sanna Marins (S) regering var mycket populär efter pandemihanteringen, med 64 procents stöd av finländarna i februari. Sedan dess har hon två gånger varit nära att tvingas avgå, efter budgeten i april och ”frukostgate” i maj (hon hade ätit frukost på skattebetalarnas bekostnad). Stefan Löfven är säkert inte avundsjuk på den behandlingen, men svenskar i allmänhet borde vara det. Sverige klarar både en kris och ett maktskifte, flera gånger om det behövs.