Sjung om studentens lyckliga dag. Orden i Studentsången klingar numera nästintill ironiskt. I dag tar Uppsalas gymnasieelever studenten, en kull som skiljer sig från tidigare år. Nästan hälften av deras utbildning har ägt rum på distans.
Varken Uppsala, eller ens Sverige, är förstås unikt i det här avseendet. Andra länder har hållit skolorna stängda i ännu högre grad under pandemin. Att Sverige hållit dem mer öppna kommer vi sannolikt att vara glada över framöver. David Malpass, chef för Världsbanken, sa i en intervju med Studio Ett att det “finns inget sätt att hämta tillbaka de förlorade barnåren, de åren som barn världen över missat i skolan” (1/6). Han menar att det inte kommer att gå att fylla igen de kunskapsluckor som uppkommit. Barn som inte går i skolan inte bara missar att lära sig nytt, de backar också i utvecklingen och glömmer vad de lärt sig.
Det har i sin tur lett till kunskapsklyftor på alla nivåer man kan tänka sig. Globalt sett har fattigare länder halkat efter mer än rika, bland annat för att den digitala infrastrukturen är mindre utbyggd. Flickor har i högre utsträckning tagits ur skolan, i många fall för att aldrig återvända. Näringen man missar när man inte får någon skollunch påverkar särskilt de allra fattigaste barnens hälsa och kognitiva förmåga.
Detsamma gäller, om än i lägre utsträckning, i Sverige. Barn från socioekonomiskt svagare grupper halkar efter när undervisningen förläggs på distans, eftersom möjligheterna till en lugn studiemiljö och hjälp hemifrån är sämre.
Och det ger inte bara kunskapsluckor. Vad gäller gymnasieutbildningen i Sverige är det kanske inte ens det främsta problemet. Gymnasiet är en tid då många skapar sig nya identiteter och hittar nya gemenskaper. Som DN:s Per Svensson skrev i en uppmärksammad krönika härom månaden (31/3): “Ungdomsåren är frigörelsens tid; man experimenterar, testar och ifrågasätter. Men här har en generation, tonåringar och 20-åringar, som sedan de var små har vallats och vaktats av välmenande föräldrar, eftertryckligt fått bekräftat att friheten är livsfarlig”, och det har gett “ett hålrum i den egna biografin, en bildningslucka; alla de upplevelser, erfarenheter, möten och minnen som aldrig blev deras”.
Samtidigt har unga stundtals skuldbelagts under pandemin. Uppmaningarna till att “hålla ut” har varit många, och alltför ofta till synes utan förståelse för att 1,5 år är en mycket lång tid för den som är 18, 19 eller 20 år.
Svensson har rätt i att många möjligheter till identitetsbyggande har gått förlorade i pandemin. Men å andra sidan är livet fullt av förlorade chanser. Dagens studenter lärde sig bara det något år tidigare än vanligt. Och trots att “sjung om studentens lyckliga dag” klingar lite konstigt i år, klingar de där orden alltid bitterljuvt. Och det är inte nödvändigtvis något dåligt. Glad student!