Från och med förra måndagen och fram till sista april är det samråd för den fördjupade översiktsplanen för de sydöstra stadsdelarna i Uppsala. Det gäller alltså den nya staden, 21 500 bostäder med närmare 50 000 invånare, som ska byggas i formen av ett band söder om Bergsbrunna och Sävja, huvudsakligen mellan järnvägen och väg 255.
Lita på att det kommer att tyckas. Att anlägga en stad i ett helt oexploaterat skogsområde är i sig någonting mycket ovanligt i Sverige. Att göra det i Uppsala är knappast lättare. Hur många biologer, limnologer och växtekologer finns det i Vilan, Bergsbrunna och Nåntuna? Hur många rödlistade arter och unika biotoper finns det i området runt Stordammen? Om några månader kan vi ha svaret.
De nya stadsdelarna är helt avgörande för ett Uppsala med 350 000 invånare år 2050 och det går att skönja tre svåra utmaningar för att planerna ska kunna gå i lås:
Den första är att det är bråttom, mycket bråttom. Om knappt tio år är det inflyttning. Staten har då gjort sitt med två nya järnvägsspår och en station i Bergsbrunna. Förutom bostäder och allt som hör till det, har kommunen också bidragit med en kapacitetsstark kollektivtrafik med förbindelser till Ultuna, Uppsala city och Gottsunda (enligt avtalet Uppsalapaketet).
Det pressade tidsschemat krockar med den politiska oenigheten kring kollektivtrafiken, spårväg eller buss, och det är två val i Uppsala kommun fram till 2029. Det kan också krocka med miljöprövningar för bron över Fyrisån, och med annat (Linnéarvet och naturreservaten) som Kersti Kollberg beskrev i sin krönika på ledarsidan i lördags. Och slutligen går det inte alls ihop med överklaganden i många steg, vilket många gånger tidigare hindrat eller fördröjt nyexploatering i Uppsala.
Den andra utmaningen handlar om hur byggandet, och inte minst stadsplaneringen, ska gå till. Att invänta detaljplan och bygglov och sedan börja gjuta grund och sätta upp väggar blir det inte fråga om. Uppsala utsågs till Årets klimatstad 2018 och enligt Klimatprotokollet ska kommunen vara ”fossilfri 2030 och klimatpositiv 2050”.
Det ställer helt nya krav på allt från materialval till ett kretsloppstänkande för hela stadsdelen, med vatten, avlopp, avfall och energianvändning. Björn Sigurdsson, klimatstrateg på Uppsala kommun, beskrev det vid ett seminarium i onsdags som ett kommande ”systemskifte” och en ”transformering av hela samhället”. Uppsala ska alltså genomföra detta, minska utsläppen med drygt tio procent i stället för ett par procent om året, samtidigt som kommunen expanderar kraftigt.
Den tredje utmaningen gäller Uppsalas identitet som storstad och den behöver inte vara den minsta. Det kan mycket väl hända att den genomsnittlige Uppsalabon 2050 är storstadsurban och åker kollektivt. Men det är svårt att kommendera fram.
I många kommunala beslut under 2000-talet skymtas en vurm för storstaden. Det kan gälla arenor, kollektivtrafik, omfånget av planen i sydost (”ett nytt Sundsvall”) eller utbyggnaden av Stadsträdgården. ”Det ska bli Uppsalas Central park”, som kommunalrådet Erik Pelling (S) uttryckte det i UNT (4/3).
Strategin kan slå tillbaka. Många flyttar från Stockholm till Uppsala för att de vill ha ”någonting annat”, vilket de delar med många infödda Uppsalabor. Den som en gång slog sig för bröstet då stan passerat Västerås i invånarantal, svär kanske i dag över köer och byggtrafik. Vad är poängen, växa för växandets skull? Grannen såg för övrigt en ovanlig groda när han rastade hunden på den ekbevuxna hagmarken i går. Dags att skrida till verket?