Pandemin är över i Norge. Den förra helgens uttalande från Preben Aavitsland, överläkare vid norska Folkehelseinstituttet, tonades snabbt ned av generaldirektören på myndigheten och av statsminister Erna Solberg. Att ropa faran över är för tidigt, slogs det fast. Möjligen gick det för sig att säga att Norge är ”i slutspurten” av pandemin. Några veckor till måste befolkningen härda ut med rådande restriktioner.
Med nuvarande utveckling av smittspridning och sjukhusinläggningar är det bara en tidsfråga innan någon centralt placerad svensk smittskyddsläkare säger samma sak som Aavitsland. Smittspridningen ligger redan under det som skulle innebära lättnader från 1 juli enligt ”nivå 2”, och är snabbt på väg mot det som enligt Folkhälsomyndigheten skulle betyda normalläge, med en incidens på under 50 fall per 100 000 invånare under en tvåveckorsperiod.
”Öppna upp tidigare”, krävde Stockholms regionråd Irene Svenonius (M) i Expressen i fredags. Hon gör sig till talesperson för miljontals svenskar och tusentals företagare som tycker att man följt lagar, regler och restriktioner under 15 månader och att myndigheterna nu ska följa sin del av avtalet. ”För mig är det oerhört viktigt att vi inte har restriktionerna en enda dag mer än nödvändigt”, sade Svenonius. Det är lätt att hålla med henne då kostnaderna, materiellt och känslomässigt, varit och är enorma.
Någon vidare moteld lades inte an av statsepidemiolog Anders Tegnell vid veckans enda pressträff i torsdags. Han oroade sig för att deltavarianten av viruset, den med indiskt ursprung, ska ta över i Sverige. Efter en dos vaccin har man möjligen inte ett fullgott skydd mot den, men efter dos två ser det alltjämt bra ut. Det var knappast någon som sträckte sig efter munskyddet eller ändrade planerna till helgen efter den informationen.
Coronanyheterna har gradvis flyttat längre ned på mediernas nyhetssidor. Nästa gång viruset blir förstanyhet är förmodligen när FHM och regeringen deklarerar att normalläge råder, att pandemin är över för Sveriges del. Eller möjligen om vi inte får se de sista 20 minuterna av EM-matchen Spanien-Sverige ute på stan på måndag. När detta skrivs är det oklart hur det blir, om restaurangerna måste stänga 22.30 på grund av restriktionerna.
Det är självklart att restriktionerna ska tas bort så snart det bara går. Den som tycker annorlunda är antingen mycket försiktig till sin läggning, eller har ett snävt medelklassperspektiv. Det är knappast några problem att jobba eller plugga hemma några månader till, om man har gott om plats och är omgiven av sin familj – och snart kan se fram mot några sköna semesterveckor i sommarstugan med en generös tomt.
För andra kan det vara livsavgörande att få återuppta kontakten med arbetskamraterna, efter all tid som gått, eller att bara få vistas obehindrat bland folk igen. När pandemins offer har kommit på tal har det, helt naturligt, oftast handlat om de nästan 15 000, de flesta äldre, som avlidit med covid-19. I andra hand har vårdpersonalen uppmärksammats, liksom företag som tvingats stänga och där människor kastats ut i arbetslöshet.
Men den verkliga slutnotan för pandemin kommer långt senare. Då vet man vilkas liv som tagit en annan riktning, med ursprung i omständigheterna 2020-2021, och som aldrig lyckats komma på rätt köl igen. Restriktioner är inte bara förluster i kronor och ören för den ena, trassel med munskydd och olägenheter för den andra. Det är brist på mänsklig kontakt, ett ”tjena hur är läget och hur var det i helgen då?”. Därför måste restriktionerna lättas och Sverige öppna igen, så snart det bara går.