Det lackar mot jul och andra storhelger, med allt vad det innebär. Resten av vintern betyder delvis samma utmaningar som den föregående för Uppsalaborna, med oro för energi- och bostadspriser, skolan, omsorgen, tryggheten och så vidare. Till våren kan man kanske uppbåda ett visst engagemang bortom husknuten. Det stundar ett viktigt val till Europaparlamentet i juni - krigshot, migration och gränsöverskridande brottslighet gör att kontinenten känns närmare oss än tidigare.
Någonting skaver. Det var något annat att ta ställning till, en rest från valet 2022. Om spårvagnarna? Nej, de kommer nog att rulla så småningom. I stället skulle det bli en lokal folkomröstning om ”Uppsalas utveckling”, om var man ska bygga nya bostäder och i vilken omfattning. Men varför är det så tyst? Det har snart gått tre månader sedan frågan presenterades.
Vem ska ta initiativet och säga något om att ”utnyttja er demokratiska rätt och rösta för ett bättre Uppsala, rösta Ja den 9 juni”. Blickarna går till det parti, Utvecklingspartiet demokraterna, som lockade 3 955 väljare i valet, 2,6 procent. Många av dem bor i de sydöstra stadsdelarna. De ville inte ha spårvagn, inte heller någon ny stor stadsdel vid Lunsen. Folkomröstningsfrågan är designad för dem – bygg där och inte här.
Folkomröstarna Erik Pelling (S) och Stefan Hanna (UP) har preciserat ”där” i det förslag till som slutligen lades fram i kommunfullmäktige. ”Utmed tågspåren Ostkustbanan och Dalabanan” skulle läsas som kransorterna Vänge, Järlåsa, Storvreta, Vattholma och Skyttorp. Därmed stod det också klart att Sydöstra staden ingår i Uppsala stad, där det samtidigt ska byggas mindre. Skönt för UP-väljarna att veta.
Det finns kanske några tusen givna Ja-röstare 9 juni. Men finns det motsvarande mobilisering för Nej i Vänge och Vattholma? Orkar de ens bry sig? Anar de att eventuella nybyggen ligger långt fram i tiden och skulle kräva stora investeringar i vatten och avlopp? Att en rådgivande folkomröstning 2024 kommer att spela mycket liten roll för den framtida utvecklingen på orten?
Om man kalkylerar med att 60 procent röstar i EU-valet (fem procents uppgång från 2019) lägger kanske de flesta sin röst i den lokala folkomröstningen också, av någon slags pliktkänsla. Frågan är bara på vad? Det är inte som med kärnkraften att man kunde gå på partilinjen, oavsett vad man tyckte i sakfrågan.
Det är ingenting ovanligt att folkomröstningar arrangeras som en utväg för att hålla ihop partier eller koalitioner. Så var det med ATP-frågan 1957 och kärnkraften 1980, ett modernt exempel är Brexitomröstningen 2016 i Storbritannien. Det finns en kontroversiell fråga som splittrar och måste lösas ut, låt oss fråga folket i stället för att bråka.
Frågan är dock om inte Uppsala 2024 sätter ett slags rekord i ointresse för vad folket egentligen tycker. Som alla vet vid det här laget fick S betala för UP:s två mandat med ett antal poster, några löften och så en folkomröstning. Om spårvagnar. Nu är vi inne på tredjehandsalternativet till omröstning och det blir bara värre. Entusiasmen är som bortblåst. Låt oss bara klara av det här och gå vidare.
Så behandlar man inte ett ”folk”. Vi väljer politiker att sköta kommunen i fyra år. Skola, omsorg och stadsbyggnadsplaner hör till kärnuppgifterna och om dessa tycker vi nästa gång 2026. ”Blanda inte in oss i det här”, som vi skrev på ledarsidan (UNT 6/9).
En proteströst den 9 juni är varken ett ja eller ett nej till ”Ska Uppsala kommun i översiktsplanen…”. Några tiotusen blankröster skulle däremot sända ett tydligt budskap till Stadshuset.