Det finns ingen enad allians som utmanar den sittande socialdemokratiska regeringen. Trots det börjar årets valrörelse, med valdagen bara några veckor bort, att kännas lite som valrörelsen 2006.
Precis som för 16 år sedan har debatten alltmer börjat att handla om frågor som Socialdemokraterna är tydligt obekväma med och som absolut inte var det man planerade för.
Gissningsvis hoppades man för ett år sedan från S-håll att svensk ekonomi skulle gå som tåget nu. Buren framåt av en värld som skakat av sig pandemins ok, av ökad konsumtion och av kinesiska logistikkedjor som äntligen fungerade.
Magdalena Andersson, statsministern som var med och tog oss igenom pandemin och förde in Sverige på rätt väg igen, skulle ställas mot Ulf Kristersson, den misslyckade moderatledaren utan ett regeringsalternativ, som dessutom utmanade en lyckad regering mitt i en högkonjunktur.
Sedan ändrades allt. Krig i Ukraina, inflation, höjda räntor, lågkonjunktur och energikris. Plötsligt är Sverige ett land i kris, inte en nation som dansar sig fram genom en högkonjunktur. Särskilt energifrågan är svår för Socialdemokraterna. Det märks att man inte riktigt vet hur man ska hantera den. Det politiska agerandet har blivit därefter: valhänt, svårtytt och ständigt på efterkälken.
Det är knappast det att man inte förstår hur viktigt det är med tillförlitlig och rimligt prissatt el för både hushåll och företag. Däremot har man hela tiden behövt balansera det, inte bara mot tidigare koalitionspartnern Miljöpartiets linje, utan även mot de vitt skilda åsikter som ryms inom det egna partiet. Socialdemokraterna vill nog helst inte alls att detta ska vara uppe på den politiska agendan, men är nu så illa tvunget att agera.
Därför hamnar man hela tiden på efterkälken. Oppositionen är först ut med åtgärder och förslag som folkopinionen uppskattar, men som S helst inte vill hantera. Och när till slut regeringen griper in saknas ofta både engagemang och politisk finess.
Energifrågan borde ha hanterats för flera år sedan, men i stället har vi fått åtgärder som i bästa fall gjort ingenting, i värsta fall varit direkt skadliga. Ett högt elpris hade vi haft ändå, men Sverige hade sluppit rena panikåtgärder som bara skjuter problemen framför sig. Ett högkostnadsskydd av det som nu föreslås, kommer till exempel inte gynna ökad effektivisering.
Det är med energikrisen 2022 som det var med arbetslinjen 2006, något som Socialdemokraterna absolut inte var förberedda på, verkligen inte ville skulle dominera valrörelsen, och som till slut skulle kunna kosta dem valsegern.