Hur gick det med folkomröstningen om spårvägen i Uppsala? Några har benämnt kommunvalet 2022 som en sådan, exempelvis Stefan Hanna (UP). Redan för flera år sedan krävde KD och SD en regelrätt folkomröstning om kollektivtrafiken. Andra har nöjt sig med att konstatera att spårvagnar, tillsammans med utbyggnaden av Sydöstra staden, varit en av årets absolut viktigaste valfrågor i Uppsala.
När rösterna räknats och de 81 nya mandaten fördelats i kommunfullmäktige kan man konstatera att valet inte gick som på räls för ja-sidan, även om det heller inte spårade ur helt.
Spårvagnsförespråkarna kan glädjas åt fem nya mandat för S och V tillsammans, men det motsvarar inte tappet för L, MP och FI, sammanlagt sex mandat. Förespråkarna för buss vinner fyra mandat genom UP och SD, men två av dessa vägs upp av oberoende ledamöter under den gångna mandatperioden, som tidigare representerat de båda partierna.
Sammantaget gav alltså valet ett litet plus för bussen, men spårvagnen har fortfarande en majoritet bakom sig om alla partier står fast vid sina beslut.
Den fortsatta utbyggnaden av Uppsala hänger förstås intimt samman med hur kommunen styrs de närmaste fyra åren. Den statliga finansieringen av fyrspåret är sannolikt klar, trots regeringsskiftet, det var åtminstone vad Ulf Kristersson (M) lovade vid sitt Uppsalabesök 11/8. Men kommunen måste genast börja sin del av planeringen för att hinna med, till exempel med tillståndet för bron över Fyrisån vid Ultuna. Det kan inte bli ett nytt ”spårvagnsval” 2026.
Därför var det så förvånande att kommunalrådet Erik Pelling (S) tvålade till sin mittenstyrekollega Liberalerna mitt i valrörelsen. Han uppmanade alla ”socialliberaler” att överge L på grund av partiets vägval i rikspolitiken, att samtala med SD. Pelling ångrade sig och bad om ursäkt (UNT 16/9) men då var valet överståndet och skadan redan skedd för L, som tappar tre av sina mandat i fullmäktige.
Antingen agerade Pelling valarbetare åt Magdalena Andersson, utan Uppsalas bästa för ögonen, eller så fick han hybris och trodde på rödgrön majoritet. De båda tänkbara ambitionerna misslyckades och nu väntar en osäker tid för Uppsala.
”Vi kommer att vara tydliga med att vi är ett liberalt, borgerligt parti”, säger Jennie Claesson (L), och Ehsan Nasari (C) är lika tydlig med sin förankring på den borgerliga sidan. De båda mittenpartierna öppnar samtidigt för konstruktiva lösningar för att Uppsala ska kunna styras.
C och L har ett tungt skäl att väga åt höger inför förhandlingarna. Av allt att döma kommer mandatperioden att inledas med lågkonjunktur, högre priser och en sämre arbetsmarknad. Om skatteintäkterna viker för första gången på länge är det inte lockande att bli alltför beroende av Vänsterpartiet inför varje budgetförhandling. I stället för skattehöjningar och nya satsningar på välfärden kommer det att krävas hårda prioriteringar.
Therez Almerfors (M) har ett sämre utgångsläge på papperet än Erik Pelling, med färre ”säkra” mandat på sin sida. Men hon kan ändå få det lättare att bilda ett hållbart minoritetsstyre, med hoppande majoriteter, på grund av synen på ekonomin, på Uppsalas tillväxt och framtida kollektivtrafik.
När detta skrivs pågår samtal, men någon uppgörelse är inte i sikte. Ingen kommer sannolikt att kunna räkna till 41 mandat och få majoritet i fullmäktige. Men Uppsalaborna måste räkna med att kunna ta sig jobbet även på 2030-talet. Det är bara att svälja förtreten och komma överens, över blockgränsen, med en kompromiss om byggandet dessutom.
Det kommer att finnas gott om andra besvärliga frågor att strida om de närmaste fyra åren och att gå till val på 2026.