Man ska inte jämföra äpplen och päron brukar det heta. Men i coronapandemins spår jämförs jordens alla frukter i jakt på den perfekta strategin mot viruset. Ett tag var Sydkorea bäst i detta inofficiella VM, tack vare sin fantastiska smittspårning. Sedan tog Nya Zeeland över med sin strikta lockdown. Men framåt sensommaren när länder, helt eller delvis, skulle stänga ned för tredje eller fjärde gången, började blickarna riktas mot vårens globala svarta får: Sverige.
Det var inte lätt att i våras hitta anhängare till svenska Folkhälsomyndighetens linje, att hålla samhället i stort sett öppet och ta individuellt ansvar. Men det gick även då. ”Sverige undviker rädsla och panik, agerar rationellt och behärskat – en förebild för Tyskland”, sade den tyske forskaren Stefan Homburg till SvD (21/4). ”Sverige har hållit huvudet kallt medan vi gjort allting fel”, sade Oxfordprofessorn Carl Heneghan (Mailonline 23/4).
Den helt dominerande bilden under våren var dock att Sverige ägnade sig åt ett experiment där livet fick pågå som vanligt, vilket inte var sant. Däremot stämde det att Folkhälsomyndigheten och regeringen tillät viss smittspridning som skulle mötas med ett individuellt ansvar för att hålla smittan nere (minns kurvan på FHM:s pressträffar som skulle plattas till så att vården klarade anstormningen).
Dessvärre stämde det också att äldre på boenden och i hemtjänsten inte var tillräckligt skyddade och att smittspridningen i samhället därför fick ödesdigra konsekvenser. Men varken detta eller den så omtalade flockimmuniteten ingick i den svenska strategin, det var bara en otänkbar respektive en fullt tänkbar bieffekt av den.
Den goda sidan av den svenska coronastrategin har visat sig under sommaren. Smittspridningen har sjunkit som en sten, liksom antalet covidfall som kräver vård. Uthålligheten är styrkan. Svenskarna fortsätter att göra samma sak, hålla avstånd, tvätta händerna och stanna hemma om man är sjuk. Samhället är lika öppet (eller stängt) som i våras, medan norrmän och danskar inte vet vad som gäller från en dag till en annan.
När WHO i juli vände och började berömma Sverige, och när WHO-experten David Nabarro härom veckan slog fast att alla, även Nya Zeeland, ”borde kopiera Sveriges strategi”, då har coronavärlden slutligen vänts helt upp och ned.
I kriser är det naturligt att rusa åt olika håll, att leta efter en utgång, en lösning. Men vad vet man egentligen om detta oberäkneliga coronavirus Sars-cov-2? Det kan verka logiskt att länder som stängt ned, som Danmark, Norge, Australien och Nya Zeeland, nu brottas med nya utbrott, eftersom där inte finns någon allmän smittspridning som i Sverige. Men varför händer i så fall samma sak i Storbritannien, Frankrike och Spanien?
Vidare, varför ligger de tio länder som haft högst dödlighet per capita de senaste veckorna samtliga i Latinamerika? Det spekuleras i styrelseskicken, de stora ekonomiska klyftorna, den eftersatta sjukvården eller möjligen genetiska förklaringar. Men det är just spekulationer. Ingen vet heller säkert varför afrikanska länder är så förskonade, undantaget Sydafrika. Eller varför en del asiatiska länder drabbats så hårt medan andra nästan förskonats helt?
Men det är alltså äpplen och päron. Inte ens Sverige och Norge kan jämföras rakt av. Norge har till exempel en äldrevård som påminner om Sveriges före 1990-talskrisen, vilket man nu är tacksamma för. Regioner inom länder kan också ha helt olika förutsättningar och utfall. Om ett år vet man mer om viruset. Sågningarna och hyllningarna av Sveriges och andras strategier kan få vänta tills dess.