Omkring hälften av dem jag kände beviljades vapenfri tjänst. Ett par föredrog att vägra helt och fick sitta i fängelse. Själv valde jag att dra kablar mellan tältplatser i skogen. Jag värjde mig mot begrepp som ”stridis” men ställd mot väggen erkände jag att ”jovisst, syftet är att försvara Sverige, med vapen om det blir nödvändigt”. Slutomdömet om mig blev sällan ”ond”, desto oftare ”hopplös”.
Hopplösare blev det under resten av 1980-talet. När den ena av de två stormakterna föll samman övergick plikten och kunskaperna till ett historiskt matter of fact som det aldrig talades om, lite som symaskinskortet i slöjden. Det skulle ta ganska precis 40 år innan diskussionen gått varvet runt och ordet ”krigshetsare” blev gångbart igen.
ÖB och regeringsföreträdare tog alltså orden ”krig” och ”Sverige” i sin mun vid helgens stora försvarskonferens. Alla lade inte märke till de viktiga orden ”kan bli” och ”förbereda sig på”. Det vore ju en truism och en självklarhet efter drygt 15 års hotande, annekterande, invaderande, saboterande och hybridkrigande av vår aggressiva och snabbrustande granne Ryssland.
Det tog bara timmar så var 1980-talet tillbaka. Det känns bland annat igen på ett likhetstecken mellan viljan att försvara sig och att, åtminstone innerst inne, förespråka våld och krig. Överbefälhavaren Micael Bydén vill ju inte ha krig när han säger att vi måste vara förberedda, men … ”han bidrar till militariseringen av våra medvetanden”, skriver Göran Greider på DN Kultur (9/1).
Förresten vill han kanske det innerst inne? Alla dessa blanka vapen, mannar som tränats i åratal, utan att få känna adrenalinet när ”fienden siktas i öst”, att få blåsa till attack och kämpa ned den lede fi. Fred är bra, men det blir till slut som en boxare som aldrig får gå en match, funderar Greider. ”Ärligt talat har jag ju alltid misstänkt att många utbildade militärer faktiskt hyser en hemlig längtan efter krig.”
Kontrasten kan inte vara större mot de högre befäl man träffade på som värnpliktig. ”In the service of peace”, stod det på överstens FN-medalj. Han hatade kriget, men älskade det disciplinerade och maximalt förberedda svenska försvar som var en garant för att det aldrig skulle inträffa.
1980-talets återkomst betyder att barnen ibland blir rädda och att vuxna behöver vara en trygg röst där på sängkanten. Det betyder ett uppsving för fredsrörelsen, vilket är helt i sin ordning. Men det måste också betyda en ökad förmåga att hålla huvudet kallt, att komma ihåg vem det är som är ”ond” och som har orsakat allt detta. Om det leder till att man kallas ”hopplös” må det vara hänt.