Johan Rudström: Efter 23 år är hoppet ute för Hongkong

Onsdagen den 11 november 2020 kan bli ihågkommen som dagen då demokratin dog i Hongkong. Samtliga 19 demokratiförespråkare lämnar nu regionens parlament. Kvar blir ett 50-tal som är trogna regimen i Peking.

Det började med den nya nationella säkerhetslagen i juni då det blev ett brott att ägna sig åt ”separatism eller omstörtande verksamhet”. Fyra ledamöter i Hongkongs parlament stängdes av och sparkades ut på onsdagen efter att en ny lag trätt i kraft. 15 andra ledamöter meddelade då att de dagen därpå (torsdag) lämnar sina uppdrag.

Det har inte varit så mycket bevänt med demokratin under de 23 år som gått sedan Storbritannien lämnade över kronkolonin till Kina heller. Den kinesiska regeringen har alltid haft sista ordet. Men Hongkong har haft ekonomiskt självbestämmande, och en yttrande- och pressfrihet av västligt snitt, det som efter övertagandet kallats ”one country, two systems”. Detta garanterades Hongkongborna i 50 år enligt avtalet, fram till 2047. Men man kom alltså inte ens halvvägs.

Under den så kallade paraplyrevolutionen hösten 2014 krävde demonstranterna fria val i Hongkong senast 2017. Händelserna blev inledningen på en ny strategi från Kina, att slutligen ta kontroll över den upproriska ön och halvön i söder. Med nya lagar, repression och gripanden (svenske Gui Minhai var en av många tusen) kvästes oppositionen steg för steg. Säkerhetslagen, upphävandet av yttrandefriheten och det egna rättssystemet i Hongkong, kan sägas ha varit en slutpunkt.

Hongkongs regeringschef Carrie Lam låter nu som kinesiska ledare alltid har gjort. ”Vi har alltid haft och kommer alltid att ha olika åsikter om besluten”, skriver hon i ett pressmeddelande. Haken är bara att man riskerar att gripas och fängslas utan en rättvis rättegång om man ger uttryck för sina åsikter offentligt. Om man nu inte nöjer sig med att tycka till om mer okontroversiella frågor som trafik eller avfallshantering.

Det är knappast en tillfällighet att slutpunkten för Hongkongdemokratin sätts under en global pandemi, med ett amerikanskt presidentval och slutförhandlingar i brexit som fond. ”Det är våra inre angelägenheter”, brukar det heta från Peking, men visst bryr man sig om vad omvärlden tycker. Inte minst har det stor ekonomisk betydelse för Kina.

Storbritannien funderar som bäst på utlämningsavtalet med Kina. Joe Biden kommer att ge sin syn på utvecklingen så snart han flyttat in i Vita huset. EU har presenterat ett åtgärdspaket med sanktioner som kan vara på plats vid årets slut. Ytterst handlar det om ett pris på demokratin. Vad är dessa friheter egentligen värda?