Universitet och staten har en skyldighet att rätt till historiska misstag, det ansvaret borde inte falla på det drabbades efterlevande.
Det kanske allra mörkaste var när universitetet huserade ett statligt institut för rasbiologi mellan 1922 och 1958. Ett center där man ”forskade” i rasbiologi, man skulle med hjälp av vetenskap avgöra vilka som var önskvärda och inte, vilka som inte skulle vara en del av det svenska folket.
Men historien om rasism i Sverige, och som en följd på universiteten, sträcker sig längre tillbaka i tiden. Besattheten av att försöka kategorisera in människor i olika raser och tillskriva dem olika egenskaper på grund av det – eller olika raskaraktärer – är betydligt äldre än 1922.
Under slutet av 1800- och början av 1900-talet expanderade de svenska universitetens anatomiska samlingar, de flesta kvarlevorna kom från de som dött på en vårdinstitution eller i fängelse, några kom till universitetet för att de inte kunde betala för sin begravning. Vissa kom att bli obducerade och förvandlade till studieföremål, andra begravdes efter att de hade tittats på.
Men det var inte det enda sättet som kvarlevor kom till universitet, ett annat sätt var genom att plundra kyrkogårdar i Norrland. Ibland skedde det på individers eget bevåg, ibland var det sanktionerat av universitetet. Ett exempel på det tidigare var när en finsk medicine kandidat år 1878 grävde upp 25 kranier – möjligen fler – från Akamella kyrkogård, två timmar norr om Pajala. Ett av dessa hamnade på Uppsala universitet och flera av dem hamnade i Helsingfors.
Där har de legat sedan dess, uppslitna från sin sista vila. I Uppsalas fall har kraniet inte ens studerats, utan bara varit en del av samlingen. Efter nästan ett och ett halvt sekel så har det nu beslutats att den här personen ska få komma hem igen, efter att Svenska Tornedalingars Riksförbund-Torniolaaksolaiset (STR-T) skickat in en ansökan om att återbörda kvarlevorna.
Staten har en skyldighet här, det ska inte behöva vara de drabbades efterlevande som ska fråga om lov att få tillbaka deras kvarlevor, staten borde aktivt jobba tillsammans med universitet som har problematiska samlingar och aktivt söka upp de som kvarlevorna bör återlämnas till för begravning.
På grund av den långa handläggningstiden kunde inte kraniet som legat i Uppsala gravsättas samtidigt som de som legat i Helsingfors.
För detta krävs det förändring av processen. I dag måste nämligen regeringen godkänna en ansökan från universitet om att få lämna tillbaka kvarlevor, som i sin tur väntar på en ansökan från de efterlevande. De långa handläggningstiderna gjorde den här gången att STR-T inte kunde begrava det kranium som ska återbördas från Uppsala tillsammans med andra som legat i Helsingfors. Ännu ett år utan frid för den döde.
Från regeringens sida verkar det inte finnas några planer på att göra hanteringen snabbare, de menar att den här typen av ärenden är högprioriterade och hanteras skyndsamt.
Det finns nog ingen som medvetet vill göra fel i den här frågan. Alla vill åt samma håll och alla är överens om att de övergrepp som begåtts mot våra nationella minoriteter är hemska. Alla vill att de sår som kan läkas ska läkas. Den viljan borde omsättas i praktiken också.