Bilder på de överfulla uteserveringarna väcker irritation. Utomlands ställs frågan om svenskarna helt har missat coronapandemin.
Men handen på hjärtat: Är någon på hemmaplan egentligen förvånad över trängseln? Så fort solen tittar fram har det blivit något av en svensk folksport att snabbt paxa ett bord på valfri uteservering.
Att gå ut och träffa kompisarna är ”livsnödvändigt för mig”, sa en ung man till sitt försvar i söndagens Aktuellt-sändning. Det är helt enkelt svårt för en del människor att hålla sig till rekommendationer, i synnerhet när dessa tycks töjbara. Och förmodligen är det extra svårt efter den tredje eller fjärde ölen…
I takt med att trängseln har uppmärksammats har tonläget mot restaurangerna och krogarna skärpts. Anmälningarna från allmänheten strömmar in. Fem krogar i Stockholms ska stängas, och som UNT har rapporterat har hittills sex restauranger i Uppsala riskerat att gå samma öde till mötes (26/4). Den krog som får en varning måste åtgärda eventuella problem direkt.
I många fall kan det vara enkelt för krogar och restauranger att markera bord som gästerna inte får sitta vid, eller att helt enkelt hålla ordning på köer och trängsel. Men det kan också vara svårt. Ska kompisgäng få sitta tätt ihop? En familj? Och vad gör man om ett par pussas, ber dem att hålla distans?
Expressens Viktor Barth-Kron skrev i helgen en intressant text (24/4). Han noterar att det knappt passerar en dag utan att regeringsföreträdare ondgör sig över folk som ”dräller på uteserveringar”. Att som i många andra länder införa ett förbud är som bekant ändå inte aktuellt.
I våra grannländer har ”regeringarna sett sig tvungna att kompensera verksamheterna ekonomiskt”, påpekar Barth-Kron. Vilket ju, för staten, skulle kosta mycket i företagsstöd. Barth-Kron frågar sig om vi håller krogarna öppna för att slippa ge dem pengar.
Hur det än ligger till är det inte första gången som staten dumpar ansvar på restauranger och krogar. Inför och även efter att rökförbudet på uteserveringar och utanför entréer infördes för snart ett år sedan var förvirringen stor. Plötsligt kunde butiks- och restaurangägare få böter om någon rökte utanför deras entré. Hur långt sträckte sig ansvaret, räknat i meter? Och fanns det ett ansvar även när butiken eller restaurangen var stängd? Några tydliga svar fanns inte.
Det vore bättre att först reda ut frågetecken och se värdet av tydlighet – i stället för att låta enskilda näringsidkare sedan sitta med hela ansvaret i knät.