I måndagens upplaga (UNT 6/9) kunde man läsa om ovissheten för flera av Uppsalas största bostadsprojekt sedan detaljplanen som gör dem möjliga överklagats. Visan är bekant, och utgör bara ett av alla hinder för att få spaden i marken. Detta är i sin tur en bidragande orsak till Sveriges mycket höga byggkostnader, som i återkommande utredningar utsetts till EU:s högsta.
Rättslig prövning är en rättighet men gällande byggprocesser framstår det för enkelt att missbruka. I fallen med överklagande av detaljplaner är det enligt statistiken från Boverket väldigt sällsynt att klagan vinner gehör, och ännu mer ovanligt om den når mark- och miljööverdomstolen. Under 2020 var det endast fem detaljplaner som upphävdes i högsta instans.
Rättsprocessen innebär trots det väsentliga kostnader för den som vill bygga. Dels kan det orsaka väsentliga fördröjningar – handläggningstiderna är över sex månader i snitt för samtliga mark- och miljödomstolar. Lyckas man överklaga och få prövningstillstånd kan man räkna med minst lika lång tid till. Under processen gäller vad som närmast kan ses som en omvänd bevisbörda, där byggherrar och kommunen är ansvariga för att förse rätten med underlag medan den klagande i praktiken kan rulla tummarna.
Denna ordning har tydliga fördelar i att det ska vara enkelt även för privatpersoner utan expertis att föra talan, men i fallet med byggprocesser verkar reglerna om vem som har rätt att föra talan inte helt genomtänkta. Kretsen som kan föra klagan mot beslutet är vagt definierad och incitamenten för att inte överklaga är få.
Men problemen för byggprocessen börjar och slutar inte där. Överklagandet blir först ett problem efter att man fått kommunen att skapa och godkänna en detaljplan, något som inte sällan är massivt hinder i sig. Förlegade detaljplaner står också inte sällan i vägen för ombyggnation och förvaltning av befintliga byggnader, som i exemplet på Gotland där en obefintlig väg i en 60 år gammal detaljplan satte stopp för renovering av ett 70 år gammalt hus (SvD 10/5).
I vissa Svenska kommuner används i dag ett system för så kallad privat initiativrätt som efter norsk modell låter privatpersoner och byggherrar ta initiativ till detaljplaner som de senare kan få rättsligt prövade. Det vore sannolikt en önskvärd modell för hela landet.
Att göra det enklare och därmed billigare att bygga borde vara en fråga som engagera oavsett politisk hemvist. Med lägre trösklar skulle också konkurrensen på byggmarknaden kunna öka. Det vore minst sagt välbehövligt.