Arbetsgivarorganisationen Almega drog en lans för rutavdraget igen (DN Debatt 10/2), som så många gånger förut. Siffrorna blir ännu lite bättre hela tiden – fler använder rut, fler jobb i hushållsnära sektorn, högre skatteintäkter och, som en följd därav, mindre svartarbete. Almega slår på trumman för rut, men man gör det i onödan då segern redan är vunnen.
Januariavtalet har drygt ett år på nacken. De 73 punkterna har stötts och blötts, kritiserats stenhårt och stundom lett till regeringskriser. Men inte ett knyst om avsnittet ”rutavdraget tredubblas och breddas till att även gälla tvätt-, flytt-, hämtnings- och trygghetstjänster”. Det ska visserligen utredas, och träda i kraft först 2021, men redan 1 juli dubblerades avdraget som en person får göra per år från 25 000 till 50 000 kronor.
Skattereduktion för hushållsnära tjänster, rutavdrag, infördes 1 juli 2007 av den nytillträdda alliansregeringen. Debatten rasade som mest under de följande åren fram till valet 2010. Var det verkligen statens uppgift att subventionera städtjänster i Stockholms mer förmögna villaförorter, frågade sig kritikerna. Där hade väl folk råd att betala ändå?
Men de flesta negativa förväntningarna har kommit på skam. I fjol utnyttjade för första gången en miljon svenskar rutavdraget, och gjorde avdrag för 5,7 miljarder kronor, en ökning med 2 000 procent på tio år. Rutbranschen omsätter drygt tio miljarder kronor och sysselsätter 50 000 personer.
Motståndet mot rut har brutits ned. Det är uppenbart att avdraget ger jobb åt dem som tidigare varit utan eller jobbat svart, vilket är bra för dessa (pension och försäkring) och för alla (skatteintäkter). Den folkliga förankringen syns i statistiken, men mer sällan i verkligheten. I villaområdet talar alla om reparation, om- och tillbyggnad (rot) men nästan ingen om rengöring, underhåll och tvätt (rut).
Den inre pigdebatten lever kvar i den svenska medelklassen. Ingen tror numera att den som rengör hemmet är en ”piga” som bugar när ”herrskapet” kommer hem. De flesta har på något sätt erfarit att det rör sig om skickliga yrkespersoner i en blomstrande bransch. Intellektuellt köper man argumentet att det inte är någon skillnad mellan jobb invändigt och utvändigt därhemma. Men känslomässigt sitter det djupt, detta att ”ta hand om sin egen skit”.
Huvudsaken är att det politiska motståndet är brutet och att det blir stabila och tydliga spelregler för en snabbväxande bransch som ger jobb åt många med olika bakgrund. Arvet från ett jämlikt land, och de inre demoner som det för med sig, lär vi få fortsätta att brottas med.