År 2021 kan läggas till handlingarna som ännu ett år då Sveriges socialdemokratiska arbetareparti styrt den svenska politiken. Ett av många de senaste 100 åren, kan tilläggas. Skälen till detta är en splittrad opposition som fortsatt att slita varandra i stycken, både partier emellan och inom partierna. Men också ett rejält stycke politisk hantverksskicklighet. Ju förr belackarna erkänner det, desto bättre för dem.
Det går uselt för S, ylar oppositionen och pekar på ett kaotiskt år. Januariavtalet sprack och den 21 juni blev Stefan Löfven den första statsministern i Sveriges historia som fällts i en misstroendeomröstning. Efterträdaren Magdalena Andersson fick sitta i sju timmar innan hon också tvingades avgå. Regeringen sprack när hon för tredje gången på sju år fick se sitt budgetförslag nedröstat i riksdagen. Kaos var det, i alla fall på papperet.
Men både Löfven och Andersson fick rätta till anletsdragen när de bekymrat tog sig an uppgiften att komma vidare. De log inombords.
”Jag kan leva med det”, sade Magdalena Andersson om att styra med M/KD/SD-budgeten under 2022. MP-språkröret Per Bolund trodde inte sina öron. Några timmar tidigare hade han suttit i samma regering som Andersson. Tillsammans hade de varnat för början till slutet för demokratin om Sverigedemokraterna skulle få det minsta inflytande över landets styre.
Det här är den största skillnaden mellan S och MP, mellan S och de flesta partier. Den som strävar efter att få och behålla politisk makt måste ha en någorlunda skrupelfri inställning till principer. Det viktigaste är att sitta vid rodret, att se ut som att man tar ansvar. Exakt vad som görs i varje läge är inte lika viktigt – därtill är man nödda och tvungna, det är omständigheterna, omvärlden, kriser och pandemier. Väljarna har förståelse.
Till skillnad från en del andra såg Magdalena Andersson en budget som till mindre än två procent skilde sig från hennes egen. Hon fick rättspolitik i stället för familjevecka. Hon fick något att skylla på i valrörelsen. Och inte minst fick hon friheten att hantera några av de kommande stora valfrågorna efter eget huvud: gängbrottsligheten och energipolitiken. Hon blev av med idealisterna i Miljöpartiet.
Sakpolitiskt är S-taktiken välbekant. Lite förenklat kan man säga att S/MP-regeringen krävde ett års fängelse för ett visst brott. S-regeringen skruvar nu upp kravet till två år (”vi ska knäcka gängen”), medan Moderaterna vill se tre års straff. ”Överbudspolitik”, kontrar S. Det här känns igen från till exempel skatteområdet där varje V-höjning respektive M-sänkning beskrivs som ansvarslös från det statsbärande partiets retoriska tempel.
På energiområdet kommer Magdalena Andersson att avvakta. Antingen dör debatten ut och då hade S rätt hela tiden. Eller så fortsätter elpriserna att stiga i vinter och då lägger man sig nära de borgerliga partierna, kanske med en utredning om kärnkraftens framtid som blir klar efter valet. Vad man sagt tidigare spelar mindre roll.
Det är fritt fram för oppositionen att göra anspråk på makten. Då krävs ett bättre samarbete och en vision för Sverige. Men framför allt krävs det självförtroende. Ett parti med självförtroende behöver inte måla upp nidbilder och tala om drastiska förändringar av landet. Man kan tala ganska väl om motståndaren och sedan stjäla deras förslag.
För bara ett drygt decennium sedan hade alliansen det självförtroendet, medan S-ledaren Mona Sahlin valsade runt på ytterkanten och gjorde upp om att avveckla USA:s baser i Europa. Sedan stormade Håkan Juholt in i porslinsbutiken. Stefan Löfven vände på alltihop. Det var skickligt gjort. Eller hur, Ulf Kristersson?