Ett steg framåt, två steg tillbaka. Under 2019 stängde kolkraftverk i USA motsvarande försörjningen av 15 miljoner hushåll. Skälet är olönsamhet, att kol konkurreras ut av olja och naturgas, men också av förnybar energi. Prognosen är att USA kommer att avveckla mer kol under Donald Trumps fyra år än under Obamas andra mandatperiod. Preliminärt minskade också USA:s utsläpp av växthusgaser med drygt två procent under fjolåret.
Men i en annan del av världen öppnade Kina fler kolkraftverk under första halvåret i fjol än under hela 2018. Dessutom planerar 161 mer eller mindre statsstödda kinesiska företag att investera i kolkraft i 20 andra länder (Al Jazeera 10/9).
Kina producerar redan mest kolkraft i världen, 226 gigawatt. Visserligen har andelen kol i landets energimix minskat från 68 till 59 procent de senaste sju åren, men samtidigt har ekonomin vuxit brant. Bedömningen från exempelvis Climate Action Tracker (CAT) är att Kinas växthusgasutsläpp kommer att fortsätta stiga till åtminstone 2030.
Trump är alltså under press av marknadsekonomin, av delstater och företag och inte minst av demokratin. Det gäller också andra ledare, som Brasiliens Bolsonaro eller Australiens Morrison, vars länder brinner eller har brunnit. Om väljarna får nog av deras politik, eller om förödelsen blir för stor, kan de röstas bort.
Men vem sätter press på Kinas president Xi Jinping? Hans övergripande mål är att Kina ska bli världens dominerande stormakt lagom till 100-årsjubileet av Kommunistpartiets maktövertagande, 2049. Xi har sedan länge insett att partiets absoluta makt vilar på en ständig välståndsökning, annars kan det gå som i Hongkong. Tills vidare förutsätter detta att användningen av fossila bränslen fortsätter att öka.
Det är klart att det går att sätta press på Kina. Men det måste göras innan stormakten dikterar villkoren i ännu högre grad, så som man redan gör i Afrika och andra delar av världen med låg ekonomisk status. Klimatprofessorn Johan Rockström vädrade sina idéer om hur det ska gå till inför FN:s klimatmöte i december. ”Vi kan lära oss en hel del av Donald Trump”, sade han till Aftonbladet (27/11).
Det han menar är ett handelskrig med klimatvapen från EU:s sida, att alla varor också beläggs med tullar för växthusgaser, såvida de inte beskattas i hemlandet. Det är en utmärkt idé. Dollar och yuan är ett språk som politbyrån i Peking förstår. Rockström och Trump är ett udda par och sådana kommer att behövas under 2020-talet. Generellt vore det också bra om fokus i klimatdebatten i Sverige och EU förskjuts österut en aning, från de valda ”skurkarna” i väst.
I Sverige handlar vägen mot koldioxidneutralitet om att byta ut fossilt mot förnybart (eller fossilfritt). Det kommer inte att fungera globalt om 1,5- eller ens 2-gradersmålet ska nås. Det behövs ”bryggor” för att minska utsläppen långt innan sol och vind kan fylla behoven. Naturgasen är en sådan. Att använda gas är dubbelt så bra (eller hälften så illa) för klimatet som kol.
Kolet står för 40 procent av världens elproduktion och är klimatets fiende nummer ett. Tyskland vill fasa ut kolet 2038 och behöver gas som temporär ersättning. Detsamma gäller Japan och USA. En annan brygga heter kärnkraft, fem gånger så ren som solkraft (i gram koldioxid per kWh under anläggningens livscykel) men behäftad med olycksrisker. Att avveckla fullt fungerande kärnreaktorer, som i Tyskland och Sverige, är dock inte heller riskfritt. I atmosfären finns varken nationer eller energislag, bara alla dessa växthusgaser.