Det kommunala ägandet av Skarholmen har varit ett misslyckande.
Ingenting är förstås hundraprocentigt säkert, men det finns någonting som till 99,9 procent alltid slår in: När en kommun ska leka affär går det åt skogen. Hur bra tror ni till exempel att det gick för Sandvikens satsning på räkodling eller för Mariestads vätgasmack, för att nämna två riktigt uppseendeväckande exempel?
Uppsalas misslyckade fastighetsaffärer, som har granskats i en rad artiklar i UNT, är kanske inte av samma magnitud. Men i grund och botten handlar det om samma sak, hur fel det blir när tjänstemän och kommunpolitiker ska leka bolagshajar. Det spelar ingen roll om syftet är gott, det slutar nämligen alltid på samma sätt, med bortslösade skattepengar. Resurser som hade kunnat satsas på annat. På förskola och skola, på parkvård och gatuunderhåll, sådant som brukar kallas kommunal kärnverksamhet.
För visserligen är det som Erik Pelling säger till UNT: ”Livet består inte bara av skola, vård och omsorg. Det är kommunens kärna, men ett attraktivt liv består också av kulturella upplevelser, friluftsupplevelser och hantverk.”
Men frågan är hur mycket av de kulturella upplevelserna, friluftslivet och hantverket som ska rattas av kommunen. En hel del, absolut. Det är till exempel viktigt med ett generöst stöd till kultur- och föreningsliv, inte minst för att det ska kunna komma alla Uppsalabor till del, oavsett ekonomiska förutsättningar. Men därifrån till att kommunen ska äga i grunden helt kommersiella fastigheter är det mycket långt. Och kostsamt.
På Skarholmen misslyckas restaurangverksamheten, Hospitalet är fortfarande halvtomt och det verkar saknas en tanke med vad man vill göra med fastigheten, och åren som hyresgäst i Samariterhemmet kostade kommunen mångmiljonbelopp till ingen nytta.
Den politiska oppositionen i Stadshuset har rätt i sin kritik av Uppsalas fastighetsaffärer. Det är lika orimligt att kommunen äger Skarholmen, som att de äger Hospitalet och liknande fastigheter. Den verksamhet som nu bedrivs i just Hospitalet är dock viktig och förtjänar att stödjas, men det behöver inte ske under just de formerna i just den fastigheten.
”Vi kan inte privatisera hela vårt samhälle”, säger Vänsterpartiets kommunalråd Tobias Smedberg när han försöker försvara det kommunala misslyckandet. Nej, det kan vi inte, det ska vi inte och det har heller ingen föreslagit.
Vad vi däremot kan – och vad Uppsalaborna har rätt att kräva – är att förvänta oss att kommunens politiker fokuserar på det viktiga. Och att de en gång för alla slutar att leka affär.