Självklart måste läkare och psykologer kunna leverera svåra besked med empati.
I dag får de närmare 100 000 personer som sökte till Uppsalas två universitet inför höstterminen sitt antagningsbesked. Lyckan att ha antagits, ångesten att ha hamnat på reservlistan, sorgen över att troligen inte komma in alls. Alla dessa känslor finns säkerligen hos de som kommer öppnar sina besked i dag.
Majoriteten av dem har högskoleprovet eller sina gymnasiebetyg att tacka för att de till hösten kommer att studera i Uppsala. Goda studie- och provresultat ska såklart belönas men samtidigt behöver universiteten ges större möjligheter till flexibilitet i antagningsprocessen för att kunna anta de bäst lämpade studenterna.
Det finns redan i dag viss möjlighet för universitet och högskolor att anta elever via det så kallade alternativa urvalet. Men högst en tredjedel av platserna på en utbildning får gå till studenter i detta urval.
Karolinska Institutet använder sig till exempel av alternativt urval för att fördela platserna på läkarprogrammet. Sökande i gruppen kallas till begåvningstester, levnadsbeskrivningar och intervjuer som ligger till grund för deras urvalsresultat. Handelshögskolan i Stockholm antar upp till tio procent av sina elever på liknande grunder. Uppsala universitet erbjuder "basår" eller “grundår” inom natur-teknik och juridik där studenter antingen garanteras en plats efter slutfört år eller där de som presterat bäst erbjuds inträde på programmet till termin tre. Men dessa processer är undantagen, inte normen.
Att, som Karolinska Institutet gör, genomföra intervjuer som riktar sig till en sökandes lämplighet både för studierna och det framtida yrkeslivet som läkare framstår som klockrent. Psykolog, läkare och jurist är några av de svåraste utbildningarna att antas till. Och självklart sporrar detta många som drömmer om att antas till att göra bra ifrån sig i skolan.
Men det ligger också något i att säkerställa att de som arbetar särskilt i individnära yrken faktiskt besitter den sociala och kommunikativa kompetens som krävs för att exempelvis leverera ett döds- eller sjukdomsbesked. Att en elev hade A i alla ämnen på gymnasiet eller fick 2.0 på högskoleprovet betyder inte att denne nödvändigtvis hade kunnat utföra de uppgifterna väl. Och det är inget fel med det, det finns många utbildningar som passar den som inte är lämpad för det.
Kritiken mot att ge universiteten friheten att, om de vill och ser ett syfte med det, erbjuda fler och flexiblare vägar till studier är främst att det vore dyrt och resurskrävande för dem. Det är sant. Men samtidigt kan man i längden tjäna på att det om fler fullföljer sin utbildning och färre byter utbildning när de som inte är lämpade för studierna eller de framtida arbetsuppgifterna inte antas till programmen.
På många magister- och masterprogram är intervjuer eller personliga brev redan en naturlig del av urvalet. Där blir det desto viktigare att hitta guldkorn till framtida studenter eftersom klasserna är mindre och studierna mer avancerade. Att alla universitet skulle tillämpa metoden för samtliga program även på grundnivå vore såklart inte rimligt. Det vore ett slöseri på resurser.
Men att ge universitet och högskolor möjligheten att anta en större del av studenterna genom det alternativa urvalet eller med fler urvalskriterier och meriter än gymnasiebetyg eller högskolepoäng är ingen dålig idé. En flexiblare antagningsprocess hade gynnat både studenter och universiteten.