Allt färre går med i facket. Den fackliga organisationsgraden har sjunkit från 85 procent 1993 till 68 procent 2019, nedgången är störst i LO-yrken. Skälen till utvecklingen är många, bland annat en allt större tjänstesektor på bekostnad av offentliga- och industrijobb. Professor emeritus Lars Calmfors pekar dock i en ny studie (Fores, tillsammans med Julia Nederberg och Carolina Persson) på ”en förskjutning från kollektivistiska till individualistiska värderingar” som den främsta förklaringen (DN:s ledarsida 4/2).
Det skulle alltså kunna vara så att medlemsavgiften ger för lite i utdelning, att man hellre företräder sig själv än ingår i ett kollektiv. Samtidigt klagas från LO-håll över antifackliga stämningar på den borgerliga sidan, att man alltsedan alliansregeringens tid vid makten velat trycka tillbaka fackföreningsrörelsen av ideologiska skäl. Centerledaren Annie Lööf är den politiker som fått personifiera fackligt motstånd, medan las-frågan på senare år är den politiska fråga som blivit något av en vattendelare i synen på facket.
Nu går det alldeles utmärkt att till exempel vara liberal och tycka att facken har en viktig roll i samhället. Att det finns en stark part gentemot arbetsgivaren, och inte bara lagstiftning, har haft stor betydelse för lönebildningen, med reallöneökningar och mycket få strejkdagar. Vilket i sin tur är positivt både för arbetsgivarna och för svensk ekonomi som helhet. Fackligt engagemang är också viktigt för att löpande kunna följa och förbättra säkerheten på arbetsplatserna, arbetet för jämställdhet och mot diskriminering, för att ta några viktiga exempel.
Om det fanns allmänt spridda antifackliga stämningar skulle detta förstås påverka hela fackföreningsrörelsen. Men tjänstemannafack som Unionen, Sveriges Ingenjörer och Ledarna har tvärtom en positiv medlemstrend. Svensken är nog inte antifacklig, snarare ”anti-facklig-politisk-samverkan”, det som ersatt den tidigare kollektivanslutningen mellan LO och Socialdemokraterna. Sådana band var högst relevanta i början av förra seklet, men borde ha förpassats till sophögen för länge sedan.
Självbedrägeriet har blivit självdestruktivt för arbetarrörelsen. Röstmagneten facket har i stället lett till väljarflykt, särskilt till SD bland manliga LO-medlemmar. Några försvann säkert när Byggnads i Uppsala arrangerade gruppröstning för nya medlemmar 2010, iklädda t-shirts med trycket ”din rö(S)t räknas”.
De politiska förtecknen undergräver också det viktiga fackliga arbetet. Bollen ligger både hos S och LO. Susanna Gideonsson, LO-ordförande, kan sätta den i rullning genom att lämna sin plats i partiets verkställande utskott (VU).