Det offentliga försöker förmå folk att skaffa fler barn.
De senaste veckorna har det minskade barnafödandet i Sverige diskuterats, även i UNT (UNT 27/12-24). Med rätta väcker det oro för Sveriges tillväxt och förmåga att upprätthålla välfärden med en allt äldre befolkning, samtidigt som barnkullarna minskar.
Vad beror det minskade barnafödandet på? Vilka konsekvenser får det för samhället? Och hur kan vi vända trenden? Forskare, opinionsbildare, ekonomer och politiker har alla delat olika tankar om hur det har kunnat bli så här, att svenskarna föder för få barn.
Det offentliga försöker förmå folk att skaffa fler barn. Ett av de mest uppmärksammade initiativen var Sollefteå kommuns kärleksvecka med parollen ”Älska mer vi måste bli fler”, senast uppmärksammat i årets säsong av SVT:s På Spåret.
Samtidigt har regeringen infört vad den kallar ett paradigmskifte i migrationspolitiken för att kraftigt begränsa invandringen. Inte ens arbetskraftsinvandringen har undkommit restriktioner, trots att flera sektorer saknar folk och branschorganisationerna desperat försökt få regeringen på andra tankar. Samtidigt försöker regeringen göra Sverige ovälkommet för de invandrare som redan bor här. Nu ska till och med medborgarskap kunna återkallas.
Den tidigare invandringspositiva åsiktskorridoren har sedan 2015 renoverats om till en ny åsiktskorridor där minskad invandring är den enda accepterade åsikten.
Regeringen har infört vad den kallar ett paradigmskifte i migrationspolitiken för att kraftigt begränsa invandringen, och försöker samtidigt göra Sverige ovälkommet för de invandrare som redan bor här.
I integrationsdebatten har det höga barnafödandet hos utrikes födda kvinnor problematiserats de senaste tio åren, till och med av Miljöpartiets före detta språkrör Märta Stenevi (DN 17/4-2022).
I mångt och mycket befogat: Familjeplanering och reproduktiv hälsa är en frihetsfråga för de kvinnor som i högre utsträckning fastnar i hemmet och därmed blir beroende av sina mäns försörjning, särskilt i grupper där traditionella könsnormer dominerar.
Utrikes födda kvinnors höga barnafödande håller dem av naturliga skäl borta från arbetsmarknaden och därmed från möjlighet till egen försörjning över lång tid, när föräldraledigheterna med barnen avlöser varandra.
Sett till utmaningen med de minskade barnkullarna borde det ses som positivt att i alla fall några familjer vill gå över tvåbarnsnormen.
Men sett till utmaningen med de minskade barnkullarna borde det ses som positivt att i alla fall några familjer vill gå över tvåbarnsnormen.
Fokus borde läggas på hur alla barn (och mammor) – oavsett socioekonomiska förutsättningar – ska ha möjlighet att frodas och bidra till samhället i stället för att hamna i utanförskap eller att barnen dras in i gängen.
Men dessa tongångar uteblir. Något skaver i debatten om det minskade barnafödandet.
Det är svenska mammors barnafödande som behöver öka, samtidigt som ingen har ändrat uppfattning om att utrikes födda mammors barnafödande behöver minska.
Det är nästan som att vi värderar olika barn olika.