“Begravningsavgift betalas av alla som är folkbokförda i Sverige och som har en kommunalt beskattningsbar inkomst, oavsett religion” kan man läsa på Svenska kyrkans hemsida (Svenskakyrkan.se 29/6). Majoriteten av alla svenskar betalar i dag den, så kallade, begravningsavgiften till Svenska kyrkan. Den ska gå till begravningsverksamhet och får inte användas till någonting annat. Det finns flera problem med avgiften.
För det första brister kontrollerna för hur pengarna används. De går bland annat till löner till begravningspersonal. Vad de gör på sin arbetstid går givetvis inte att veta.För att garantera att de bara går till begravningsverksamhet ska utgifterna redovisas. Huruvida utgifterna är rimliga eller inte kontrolleras dock inte och Riksrevisionen har pekat på stora brister i kontrollerna överlag.
För det andra används inte skattemedlen på ett effektivt sätt. Stockholm är en av de två kommuner i Sverige vars medborgare inte (ofrivilligt) betalar skatt till Svenska kyrkan. Där har nämligen begravningsverksamheten varit kommunal sedan 1800-talet. I Stockholm är skatten 6 öre. Det motsvarar 25% av avgiften som går till Svenska kyrkan.
Svenska kyrkan får bara 25,3 öre per intjänad hundralapp, det är inte så mycket, tänker kanske medborgaren som faktiskt vet om att den betalar den här avgiften. Men en medelinkomsttagare som tjänar 300 000 kronor per år och som arbetar i 45 år betalar 39 870 kronor till Svenska kyrkan. Skulle samma person i stället leva och bo i Stockholm skulle hen betala 10 237,50 för samma tjänst.
I Stockholm går verksamheten bra och det finns inga planer på att höja avgiften för folket. Hur kan stockholmarna få samma tjänst för en fjärdedel av beloppet som går till Svenska kyrkan? Kanske för att kommunpolitikerna kan ställas till svars av folket och att det därmed finns incitament att inte slösa med pengarna.
För det tredje bryter systemet mot Sveriges regeringsform. Avgiften uppfyller inte de rättsliga kriterier som krävs för att definieras som en avgift, såsom att vara proportionerlig utifrån motprestation och att människor betalar lika mycket för samma tjänst. Därmed är begravningsavgiften inte en avgift utan en skatt. I regeringsformen slås det fast att riksdagen beslutar om statliga skatter. Begravningsavgiften beslutas dock av Kammarkollegiet som baserar den på Svenska kyrkans inrapporterade kostnader. Alla kostnader täcks. I detta system saknas incitament för Svenska kyrkan att hantera medborgarnas skattepengar varsamt.
För det fjärde är det omoraliskt att tvinga människor som inte är religiösa eller tillhör en annan religion att betala skatt till Svenska kyrkan. Svenska kyrkan har gjort mycket gott för Sveriges utveckling. På många områden såsom flyktingmottagning, ofrivillig ensamhet och psykisk ohälsa gör de fortfarande mycket för människor. Men det är inte ett argument för att en sekulär stat ska ta ut skatt till ett enskilt samfund.
Det är tydligt att systemet med begravningsskatten till Svenska kyrkan har många brister och bör reformeras. Det är underligt att den enda politikern som tycks inse det är Fredrik Malm (L). En bra ände att börja i är att skärpa kontrollerna av utgifterna och kräva effektivisering. En annan nödvändig åtgärd är att ansvaret för begravningsverksamheten bör överlåtas till de kommuner som vill ha det. Vi blir i allt högre utsträckning ett mångkulturellt land där många inte är troende alls. Då kan vi inte ha kvar ett förlegat system som bygger på en tid då Svenska kyrkan styrde.