Härom veckan samlades representanter för flera aktörer på Uppsala slott för att skriva under en avsiktsförklaring för ett nytt resurscentrum mot hedersvåld. Centrumet inleder sin verksamhet i början av 2025. Uppsala kommun är huvudman och länsstyrelsen står för projektpengarna. I samarbetet kommer även länets övriga kommuner att ingå liksom Polismyndigheten och Region Uppsala.
Tanken är att man ska hjälpa offentliga verksamheter som socialtjänst, polis och hälso- och sjukvård att stödja människor som är utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck. Dessutom ska centrumet även ha ett större landsomfattande uppdrag att erbjuda utbildning och vägledning för individer som möter hedersförtryck i sin yrkesutövning.
Det hela låter utmärkt. Om året hade varit 2004 och inte 2024. Inte för att hedersproblematiken i vårt samhälle är mindre viktig eller akut i dag än för 20 år sedan. Men för att den här typen av projekt för länge sedan borde vara överspelade.
Det är 25 år sedan Pela Atroshi mördades eftersom familjen ansåg att hon försvenskats och därmed dragit vanära över familjen. Det är 22 år sedan Fadime Sahindal från Uppsala sköts ihjäl av samma anledning. I drygt två decennier har ingen kunnat blunda för hur många människor i Sverige, framförallt kvinnor och flickor, men även pojkar, med rötterna i patriarkala kulturer, lever i sammanhang präglade av fysiskt och/eller psykiskt våld, social kontroll och hot. Tvångsgiften, balkongflickor och småbarn i slöja. Mord och flykt. Stadsdelar där kvinnor knappt vågar visa sig ute och oskuldskontroller.
Kunskap om hur man möter, hanterar, hjälper och stödjer borde numera vara implementerat i myndigheters verksamhet för längesedan. Ingen socialsekreterare eller polis borde stå villrådig inför mötet med människor som utsätts för hedersförtryck. Ingen lärare eller sjuksköterska ska kunna missa de varningssignaler som tyder på att någon mot sin vilja tvingas anpassa sig till ett normsystem som går rakt emot den frihet och jämställdhet som råder i majoritetssamhället.
Men det gör de uppenbarligen. Annars hade ingen kommit på idén om att inrätta ett nytt resurscentrum av det här slaget.
I grunden är det naturligtvis positivt med både samarbete och stöd. Ju mer kunskap desto bättre. Smidigare samarbete mellan olika myndigheter leder till en ökad trygghet och bättre möjligheter att beivra hedersbrott och rädda människor från att gå samma öde till mötes som Pela och Fadime. Ur den aspekten är det nya centrumet i Uppsala bra. Men det borde inte behövts. Inte 2024. Att det gör det är ett monumentalt misslyckande.