Lokaler som luktar nästan lite stickigt av gammalt svett och utspillt öl och vin. Trappor som gnisslar, sprickor i väggarna och ganska mycket som har sett sina bästa dagar. Kan det verkligen vara något?
Ja, så klart. För även om Uppsalas studentnationers byggnader ofta är bedagade skönheter, är de ju så mycket mer än gamla hus i varierande behov av renovering. De är ju alla studenter som uppehåller sig där, alla diskussioner som hålls, öl som dricks och vänskapsband som knyts.
Och även om Uppsala är så mycket mer än sina två universitet, studentkårer och nationer, är och förblir studentlivet en omistlig del av stadens identitet.
Snerikes rosa slott håller sakta men säkert på att glida ner i Fyrisån. Leran som huset vilar på är inte stabil nog. Detta är något som drabbar fler fastigheter i Uppsala och det enda sättet att komma runt det är att förstärka grunden.
Att Snerikes, Södermanland-Nerikes nation, nu har kommit fram till att man måste hålla nationshuset stängt i åtminstone ett halvår kommer därför att märkas för fler än bara nationsmedlemmarna. Formellt är det ”bara” en ideell organisation som frivilligt har beslutat att renovera och därmed tillfälligt stänga sin ”föreningslokal”. Men en nation är så mycket mer än det.
Till UNT (18/3) förklarar nationens förste kurator Charlotte Hendar att restaurangverksamheten kommer att kunna fortsätta i en lite mindre lokal i nationskvarteret, medan nationshuset håller stängt. Lagom till sista april 2026 hoppas man vara igång igen som vanligt. Något alternativ till stängningen finns egentligen inte.
Men beslutet är inte riskfritt. Genomströmningen av studenter är snabb. Utan stora gasquer och baler, nationsföreningar utan hemvist och en restaurang- och pubverksamhet på kvartsfart kan mycket glömmas bort snabbare än man tror.
Det är lätt att anklaga nationerna för att vara bakåtsträvande och välkomna att verksamheter glöms bort. Men de är samtidigt en samlingsplats för alla stadens studenter och bidrar till ett studentliv som är få andra svenska städer förunnat. Det tidigare kår- och nationsobligatoriet bidrog sannolikt också till att göra dem betydligt mindre slutna än motsvarande organisationer i andra länder.
Det gäller förstås även Snerikes, som ju är en av Uppsalas största nationer. Så man får hoppas att förste kuratorn har rätt, att verksamheten inte kommer att påverkas allt för mycket. Och att tidsplanen håller.
För den där stickiga doften av svett och öl som jag fortfarande minns, vill jag ju att fler ska få uppleva. För Snerikes och nationernas skull förstås, men också för Uppsalas.