För två månader sedan deklarerade riksbankschefen Stefan Ingves att han sitter på sedelpress. Han skulle se till att det fanns 500 miljarder kronor för bankerna att låna ut till företagen, till att börja med. Någon övre gräns finns inte då risken för hyperinflation i Sverige ändå skulle vara minimal. Men med de villkor som gavs för lånen blev inte intresset översvallande, från vare sig företagen eller bankerna. Grundinställningen till pengar tycks i stället ha fortplantat sig till politiken.
Det var helt rätt att ta bort utgiftstaket i statsbudgeten (15/4) och ge utrymme för ytterligare krisåtgärder på 300 miljarder. Ingen vet hur utdragen coronakrisen blir, eller exakt vilka konsekvenser den får. Men när detta väl gjorts var det som om alla åtta riksdagspartierna förvandlades till Vänsterpartiet. Utom Vänsterpartiet, som blev ännu mera Vänsterpartiet.
Regeringen och stödpartierna har under våren lagt fram ett antal krispaket till företagen. Efter samtal med oppositionen har stödet utökats och förändrats efter hand. Intresset från coronadrabbade företag har varit mycket stort, särskilt för korttidspermitteringarna där staten nu kan betala upp till 80 procent av lönen. Moderaterna trycker på för mer och vill till exempel slopa hela arbetsgivaravgiften.
Kommuner och regioner har fått utökade statsbidrag, och regeringen skjuter till ytterligare pengar för kostnader som är direkt kopplade till coronaviruset och till kollektivtrafiken. Oppositionen tycker att det krävs mer. Jonas Sjöstedt (V) har fullständigt gått i spinn och hotar precis som i vintras att fälla regeringen.
Vänsterpartiet vill se 25 miljarder kronor extra till kommuner och regioner, som ska gå till ökad personaltäthet och högre lön i vården och omsorgen. Dessutom ska vårdanställda få en extra semestervecka när epidemin är under kontroll igen. ”De är värda det här, jag tror det finns ett stort folkligt stöd”, sade Sjöstedt till SVT Aktuellt (12/5) om de extra miljarderna.
Stopp ett ögonblick! Sveriges kommuner och regioner (SKR) räknade i förra veckan med att det krävs ytterligare åtta miljarder i extra stöd för att ”säkra välfärden” (DN Debatt 11/5). Sedan tillkommer bland annat ersättning för vårdskulden, de behandlingar och operationer som fått skjutas upp på grund av pandemin. Och företagskonkurserna var under perioden 1-12 maj på i stort sett samma nivå som under fjolåret, efter en historisk ökning i april.
Det finns flera skäl till att lägga ned överbudspolitiken. Ett är att det kan vända nedåt igen, både för själva pandemin och för dess effekter, och då måste utgifterna kunna ökas med kort varsel. Dessutom behövs resurser till den redan så omtalade återstarten av ekonomin, när hjulen ska börja rulla igen.
Ett annat skäl är att det även under dramatiska kriser gäller att vårda varje krona. Till skillnad från Riksbankens garantier är detta pengar som ska betalas tillbaka, som läggs på skuldberget och kommer att påverka Sveriges kreditvärdighet under lång tid. Att Sverige gick in i krisen med låg statsskuld är ingen ursäkt. Känslan av att tappen gick ur tunnan i mitten av april är påtaglig, och den måste motverkas. Magdalena Andersson har ett osynligt band till de sparsamma företrädarna Anders Borg och Göran Persson som bör vårdas ömt.
Vänsterpartiet har haft en egen sedelpress på sitt kansli i decennier. Det kan man stå ut med, så länge partiet inte växer sig alltför stort. Eller får sällskap, och därmed ett större inflytande på den ekonomiska politiken. Då kan skadorna bli irreparabla.