Behövs tablå-tv? Bryr sig någon om radiosändningarna? De senaste åren har tv-tittande via streamingtjänster ökat stadigt och poddlyssnande likaså. En färsk undersökning från Spotify/Kantar Sifo visar till exempel att 51 procent av alla svenskar lyssnar på poddar regelbundet och poddlyssnandet har ökat under pandemiåret (Dagens media 27/4). Samtidigt har tittandet på så kallad linjär-tv och radiolyssnande minskat stadigt det senaste decenniet.
Det är förstås inte uppseendeväckande, särskilt inte i pandemitider.
Utvecklingen från tablå-tv och radio till streaming och podd är heller inte negativ. Den har skett av goda skäl och till konsumenternas tillfredsställelse. Att när som helst kunna se allt från filmen Casablanca, barnprogrammet om Hedvig Från A till Ö och tv-serien The Office är knappast en förlust på det stora hela.
Men en vinst på det stora hela kan likväl rymma mindre förluster, och att tablåtittandet och radiolyssnandet minskar innebär minst två sådana.
För det första innebär de traditionella medierna att man håller sig uppdaterad. Det gäller allt från att trafikmeddelandet på bilradion till lunch-ekots uppdatering om vad som hänt just i dag. Men visst, det har vi ersatt i hög grad. Den som vill hålla sig ajour med vad som sker kan vända sig till pushnotiser eller Twitter, vars själva slogan är just “Det är det som händer”. Men även om Twitter förstås är bra på att hålla användarna ständigt uppdaterade, så har det andra brister.
Vilket för oss till den andra, kanske större förlusten: vi har förlorat en folklig gemenskap. Varför skulle Netflix annars vilja lansera linjär-tv (SVT 16/11-20)? Om det inte var för att människor efterfrågar att dela tv-upplevelsen med tittare i andra hushåll? Varför blev det sociala mediet Clubhouse en hit, om inte för att fler vill försäkra sig om att de deltar i det offentliga samtalet samtidigt med andra? Som en modern Ring P1.
Tanken på att minst en annan person tittar eller lyssnar samtidigt med dig ger en känsla av gemenskap. Man är inte bara en del av händelsernas centrum, utan kan också tryggas av tanken på att man inte är ensam i sin upplevelse.
Det är kanske särskilt viktigt i pandemin. Ensamhet och pandemi har för många människor gått hand i hand. Mycket tyder på att äldre har drabbats särskilt hårt: dels därför att de länge hade särskilda (och hårdare) restriktioner, dels därför att många sedan tidigare levde sina liv i ensamhet. Lyssnande och tittande på de traditionella medierna är också vanligare i äldre åldersgrupper än yngre, vilket förstås till viss del beror på att yngre är mer bekväma i användningen av poddar och Netflix. Men nog är det inte bara det. Många har nog också insett att den som lyssnar på P1 aldrig är helt ensam.