Förra månaden var den varmaste marsmånaden som uppmätts hittills i Europa. Att inleda en text på detta sätt är att be läsaren scrolla eller bläddra. Ja, vi vet. Ja, det är antagligen kört. Eller: Ja, vi måste verkligen ta tag i det, så snart det omedelbara krigshotet är avvärjt. Och så snart världsekonomin slutat gunga och pensionskapitalet känns någorlunda säkert.
Nyhetsredaktionerna har anpassat sig. Utan att ha bevis skulle jag säga att larmen är färre och att extremväder som stormar, bränder och översvämningar behandlas mer isolerat, utan koppling till ett förändrat klimat. Och medan president Trump för åtta år sedan lämnade Parisavtalet med buller och bång skedde det helt obemärkt den här gången – givetvis beroende på krigshot, tullar och annat han tagit sig för.
Men rekorden fortsätter att slås. Fjolåret innebar nya värmerekord på bred front, med det oroande tillägget att uppvärmningen i Europa går dubbelt så snabbt som det globala genomsnittet. Dessutom smälte havsisen i både Arktis och Antarktis mer än någonsin tidigare (SVT 15/4).
Det intressanta med nyhetsläget är att allt hänger ihop med klimatet, på ett eller annat sätt. Putins imperialism är helt beroende av olje- och gasintäkter. Handelskriget och tullarna handlar egentligen om kampen om det ekonomiska världsherraväldet mellan USA och Kina, vilket i sin tur beror på sådant som tillgång på sällsynta metaller och statssubventioner av exempelvis solceller och elbilar.
Mitt i detta står ett, hoppas man, pånyttfött EU. I Bryssel talas mycket om behovet att öka försvarsförmågan, men minst lika mycket om att öka konkurrenskraften. EU-kommissionen lanserade i januari en handlingsplan kallad konkurrenskraftskompassen med tre huvudområden: innovation, koldioxidutsläpp och säkerhet.
Klimatmålen 2040 ligger fast men vägen dit håller gradvis på att ruckas. Medlemsländerna har tampats med inflation och en lågkonjunktur som riskerar att bita sig fast. Men måste det betyda att klimatomställningen fördröjs, att det fossila beroendet förlängs? Det är inte så säkert.
Donald Trumps taktik är att riva upp alla existerande avtal, kasta upp bitarna i luften och se vad som händer. Inställningen är så klart att USA ska få ut något av det, något bättre och en större del av kakan. Det är fullkomligt ansvarslöst och amerikanerna kommer sannolikt att drabbas värst. Men på lite längre sikt kan den skrällande väckarklockan i väst möjligen också få positiva effekter, för Europa och för klimatet.
Före installationen i Washington den 20 januari pekade det mesta åt fel håll för Europeiska unionen. Det var varje land för sig och ett bitvis sviktande stöd för Ukraina. Nationalistiska strömningar innebar svårigheter att bilda styren. Tillväxten vek nedåt, industrin gick på knäna och klimatmålen skulle högst sannolikt missas.
Efter 20 januari har Europa kavlat upp ärmarna, lett av den tillträdande starka tyska regeringen. Britterna agerar som om brexit aldrig hänt. Kaxiga kanadensare och australier vill också vara med, i enighet mot den store mobbaren. Förhållandet till Kina är mer komplicerat, på grund av mänskliga rättigheter med mera, men banden österut kommer sannolikt också att stärkas för EU.
Varför skulle allt detta vara goda nyheter för klimatet? Det återstår verkligen att se. Men det har länge stått klart att hoppet står till marknadsekonomin, till att förnybara bränslen konkurrerar ut de fossila. Och då är det bättre med ett pånyttfött Europa i mixen än bara de gamla utsläppsjättarna Kina och USA. Tyvärr pekar det mesta på både nya temperaturrekord och förödande naturkatastrofer innan en eventuell vändning kan skönjas.